Det är nu ungefär trettio år sedan det sista ackordet klingade ut. Fräulein Diesel hade då efter ett fåtal spelningar uppnått ett rykte som knappast stod i proportion till det antal människor som någonsin sett bandet. Mindre känt är att en viktig del av gruppens särpräglade ljudmatta hade sin upprinnelse i Jönköping!
Sprungen ur en replokal på Söder och bestående av sex begåvade men autodidakta musiker, kom Fräulein Diesel att bli ett urbant nittiotalsfenomen. Bandets musik förmedlade bland mycket annat förvirringen efter de första skilsmässorna, frustrationen över ogenomtänkta yrkesval, önskemålen om en rimligare kvinnlighet och kvalen hos oförlösta konstnärssjälar. Det saknades inte mottagare för dessa budskap i stockholmsnatten.
Flera skribenter har försökt beskriva vad som egentligen skapade bandets sällsynta dragningskraft. Här brukade ofta medlemmarnas aparta kroppsspråk kommenteras, i termer som ”PS nuddade inte vid pallen under hela kvällen”, ”karln rör sig över monitorerna som ett levande glissando” eller ”den isblå uppsynen stämmer helt enkelt inte överens med basgången. Resultatet blir en oförglömlig musikkväll”.
Medlemmarnas starka personligheter dokumenterades alltså ganska väl av dåtidens kritiker, men bandet lämnade även ett djupt musikaliskt avtryck. Den hypnotiska oredan och de subtila disharmonierna har inte kunnat återskapas av någon av de många som försökt, möjligen med undantag av Bob Hund, i deras tolkningar av ”Now I want to be your dog” eller ”Raketmaskinen”.
Den ogenomträngliga gitarrväven som höll ihop repertoaren levererades av två män från Vätterbygdens stockholmsdiaspora; MA och Joe Hell. Sjuttiotalets Jönköping gav musikaliskt lagda tonåringar all nödvändig inspiration för att anamma tidens strömningar av desperation, uppror och flyktbenägenhet.
Flykten gick till Stockholm, där de två drivna ungdomarna snabbt utvecklade omfattande kontaktnät inom reklam- respektive dataindustrierna. De yrkesmässiga framgångarna hindrade inte den musikaliska kreativiteten. Tvärtom fick dessa män plötsligt råd att köpa både bättre gitarrer och högre förstärkare! Skivinspelningar och studiojobb avlöste varandra. MA minns i en dokumentär från 1996: ”Allsköns folk ville spela med oss. Både före och efter Fräulein. Men kemin mellan oss och dessa hang-arounds tilltalade mig aldrig. De saknade rätt blandning av ljud och ljus. Och mörker”.
Det skulle bli bättre. En felparkerad folkvagnsbuss med fyra vaktmästare och grafiker blockerade en morgon utsikten från Joe Hells sovrum på Norr Mälarstrand. ”Redan innan jag började prata med dem förstod jag att de här människorna skulle kunna bli något säreget. Jag hyrde replokal på studs, och bjöd ner dem.”
De nya medlemmarna lärde sig snabbt att spela, och en katalog växte fram. Den kemi som MA tidigare hade saknat blommade äntligen upp i en frän, exoterm och fräsande reaktion. Nu fanns tryck, adrenalin och testosteron. Dock saknades fortfarande utlopp och mottagare.
Runt 1990 fanns det fortfarande ett nöjesetablisemang på Strömsborg, den lilla holmen mellan Riksdagshuset och Centralbron. Där anordnades ett mästerskap för rockband som bildats på arbetsplatser runt om i Stockholm. Fräulein Diesel hade visserligen inte två medlemmar som jobbade på samma ställe – i den mån någon över huvud taget hade en anställning – men efter vissa administrativa åtgärder tilläts bandet ändå delta. Entreprenörer, projektare och frilansare ansågs fortfarande som marginalpersoner i Sverige under det tidiga nittiotalet.
Fräulein Diesel debuterade och utmärkte sig under denna tävling genom att sjunga i döda mikrofoner, omkullkasta konferencieren Martin Timells sekundplanering, spela tango och naturligtvis komma sist i tävlingen. Ett inhyrt basketlag ifört bandets t-shirts körade från golvet och gjorde sitt till för att särskilja Fräulein Diesel från övriga ambitiösa, tråkiga och välrepade reklambyråband. Genombrottet var ett faktum. Bokningsförfrågningarna forsade in.
Fräulein Diesel framträdde oftast i samband med personalfester vid sjukhusen i stockholmsregionen. Dessa tillställningar brukade kännetecknas av att deltagarna hade intagit både läkarsprit och kontrastvätska. Svagt glödande syrror och yngre AT-läkare hängde vid scenkanten och gav bandmedlemmarna sitt skrikande bifall. Det kändes att det var äkta.
Många drar i efterhand slutsatsen att det var bandets pre-grunge-rock som trollband publiken. Andra förklarar framgångarna med de känslosamma tolkningarna av bortglömda B-sidor som ofta togs för egenskrivna låtar. Bandmedlemmarna själva tror att bandets speciella förhållande till just sjukvårdspubliken var den främsta orsaken till varför det blev som det blev. ”Skönheten, lidandet och lindringen… Vi förmedlade dessa stämningar, och vårdpersonalen förstod bättre än de flesta.” säger Bo Thunder över en mobiluppkoppling med dålig täckning.
Fräulein Diesel utvecklades snabbt till en storstadsmyt, vilket också förklarar bandets plötsliga upplösning. Det var onödigt att det skedde, men det hade nog hänt förr eller senare ändå. En okänslig impressario bokade bandet till nån sorts villaägarfest i Upplands Väsby. Denna spelning spräckte alla inblandades förväntningar. Visserligen stod bandet på sin musikaliska höjdpunkt, men den ömsesidiga oförståelse som uppstod mellan musiker och publik under konserten lämnade djupa sår i bandmedlemmarnas hjärtan. Gitarrerna blev för tunga, trumskinnen slog tillbaks och luften gick ur stämbanden. Efter några öl stängde alla av och koncentrerade sig på att göra karriärer, men någon osämja var det aldrig tal om.
Fräulein Diesel lever kvar. Latent, måhända, men ändå utgör bandet en ourskiljbar tegelsten i fasaden hos en omgång stockholmare födda mellan 1955 och 1975. Denna generation är nu samhällsbärande, och man kan undra om huvudstaden ändå inte hade varit lite mer mänsklig och lite mindre provinsiell om Fräulein Diesel hade fortsatt ytterligare något år.
Rustan Bodin
Post scriptum: MA och Joe Hell befinner sig enligt uppgift i Vätterbygden från tid till annan. Dagledig.se undersöker dessa förhållanden och hoppas kunna återkomma med personliga intervjuer och kommentarer till rikets förhoppningar om en återförening.