Tenhultssyndromet

utdrag ur en bok som aldrig kom ut

av Peter Saks

Sitter på bussen mellan Stockholm och Jönköping och stirrar ut över det framrusande landskapet. Det tunga, vintergrå vädret får tankarna att flyga och plötsligt förflyttas jag tillbaka i tiden. Närmare bestämt till en liten småländsk ort där jag befann mig en gång för länge sedan tillsammans med min kompis Rickard. Det var sjuttiotal. Rickard och jag hade bestämt oss för att haka på Gröna Vågen och flytta ut på landet. Vi skulle bli konstnärer. Åtminstone göra en rejäl satsning åt det hållet. Om inte annat så skulle vi hitta den gudomliga friden genom att fly storstaden och alla dess frestelser. 

Vi lämnade Stockholm en sen vinterkväll. Kalle, en gemensam kompis, körde oss ner och vårt enda bagage var ett piano på släpkärran efter bilen. Resan tog en evighet. Bara att hämta pianot – vilket är värt en egen berättelse – hade tagit alldeles för lång tid. Släpet tvingade oss att köra långsamt. Vi hade svårt att hitta och var dessutom tvungna att stanna med jämna mellanrum för att Rickard och jag behövde lätta på trycket. Vi firade vårt avsked till storstan med massor av öl och cigaretter. Allt sådant skulle det vara slut med från och med nu – och förhoppningsvis för all framtid. Inget skadligt skulle inverka på vår strävan efter det rena livet. Fritt från miljögifter. Tidigt följande morgon var vi framme vid vår slutdestination – Tenhult.

Vi hade fått låna Rickards pappas gamla barndomshem. Huset låg bakom en bondgård med en gärdsgård emellan. Det gick inte att köra bil ända fram till huset. På något konstigt sätt lyckades vi i alla fall släpa pianot via en stig fram till huset. Snön låg djup och en skällande jakthund följde oss tätt i bakhasorna. Ljuset tändes i bondgården och vi anade siluetter bakom gardinerna. Vår ankomst var nog inte särskilt diskret.

Människorna på bondgården visade sig senare vara trevliga och inte alls så inskränkta som vi kanske hade föreställt oss. Men så mycket gemensamt hade vi inte. 

Det tog en bra stund och rätt många svordomar innan pianot var inbaxat i det iskalla huset. Tröttheten efter nattens bilfärd, det begynnande bakruset och luftombytet tog ut sin rätt och vi somnade med kläderna på i sängarna på övervåningen. 

Uppvaknandet blev bryskt när vi insåg att vi för att få upp värmen i huset först var tvungna att få fart på kakelugnarna. Inte bara det; ved måste huggas och vatten hämtas i brunnen. Toaletten visade sig vara ett utedass. Vi hade med andra ord inte bara flytt storstan, vi hade samtidigt sagt adjö till alla moderniteter. 

Det tog oss några dagar av vedermödor för att inse vad det i realiteten innebar. 

Vi hade flyttat till Tenhult för att leva det enkla livet. Slippa stress och hitta ett mera naturligt tempo. Men istället kom jag rätt snart på mig själv med att irra omkring mer rastlös än någonsin. Ändå kämpade jag verkligen desperat för att finna mig till rätta. Hitta den inre friden…

Som om detta inte var nog hade vi också bestämt oss för att bli vegetarianer. Vi var övertygade om att det skulle räcka med att innehållet i maten var tillräckligt näringsriktigt för att vi skulle må bra. Sojabönor och linser och fan vet allt som trängdes i grytan. Det kokades och rördes, kokades och rördes… Sen satt vi som två Jack London och tuggade i oss den smaklösa sörjan och intalade oss själva att det var okej. Reste oss från matbordet, hyfsat mätta men med ett missbelåtet uttryck i ansiktet. Man kan inte påstå att måltiderna var en upplevelse. Snarare en tankning. Jag kände ett enormt sug efter något mer. 

En kväll fick vi besök. Det var två lokala förmågor som blivit nyfikna på stockholmarna i rucklet. Vi försökte förgäves få de två flickorna att dela vår måltid. De tackade nej till vår inbjudan när de såg vad vi tänkte bjuda på. Deras spontana kommentar var: 

– Våra grisar får ju bättre mat än det ni äter. 

Meningen var att jag skulle komma igång med mitt skrivande medan Rickard skulle skapa musik. Vi hade, som sagt, slutat med alkohol och nikotin. Vegetarisk mat var det som gällde. Jag tog många och långa skogpromenader. Allt skulle rensas ut. Hjärnan skulle tömmas. Men någonting vettigt, rent kreativt, kom inte fram. Motståndet var kompakt. Det var verkligen helt tomt. Så här i efterhand undrar jag om det inte hade varit bättre att förlitat sig på någon slags drog för att på så sätt fått fart på sinnena. Nu låg jag istället på sängen och stirrade upp i taket. Emellanåt gick jag ner för trapporna till nedervåningen och drack en kopp te.

Dagarna gick. Jag försökte hålla konversationen igång men insåg snart att Rickard ville vara ifred. Jag blev sittande vid köksbordet och stirrade maniskt ut genom fönstret. Tog emellanåt tag i lite praktiska göromål. Hämtade vatten i brunnen. Fixade ved till kakelugnen.

Rickard behövde ingen stimulans i form av droger. På honom var det full fart på hela tiden. Satt han inte och övade piano så målade han tavlor. Och målade han inte tavlor så snickrade han eller gjorde nåt annat. Jag fick intrycket av att Gudarna verkade ha satsat allt på ett kort. Helt backat upp honom (som en parantes kan nämnas att han något år senare sökte in på musikakademin och kom in).  

Hur som helst. Höjdpunkten i vår tillvaro var när vi gick ner till Tenhults centrum för att inhandla gasol. En dag insåg vi att vi måste unna oss någon liten lyx och hamnade på ett konditori. Det måste ha varit i februari för jag kommer så väl ihåg hur vi satt där och åt på varsin semla. Jag har nog aldrig slickat i mig grädde, sugit på mandelmassa och tuggat om en semla så många gånger som då. Lät mig långsamt njuta den himmelska bullen och drog ut så länge jag kunde för att skjuta upp Golgata­vandringen tillbaka till stugan, sojasörjan, rastlösheten och de ensamma skogspromenaderna. Promenadstigen i skogen hade vid detta lag blivit en rejält upptrampad väg som jag kunde följa med förbundna ögon. 

Ja, allting skrek inombords. Jag ville inte vara kvar där nere på en ort som mer och mer började kännas som civilisationens sista utpost mot en djup depression. Det började krypa i kroppen. Något sa mig att jag måste lämna hela skiten bakom mig. En känsla av hemlängtan.

En smärtsam känsla som jag definitivt bara skulle ha erkänt under plågsam tortyr.

Det hände ju ändå ingenting med mitt skapande. Höll på att bli tokig av att inte komma på, ens nudda vid, en vettig tanke. Men det var väl det som var felet, jag siktade för högt. Det räckte liksom inte att börja gräva där jag stod. Jag siktade mot stjärnorna direkt. 

Och en dag hände naturligtvis det oundvikliga. Jag började klättra på väggarna, fick spel och startade ett gräl med Rickard, slet åt mig mitt pick och pack och rusade ut i den kalla vintergryningen och ställde mig vid vägkanten för att lifta hem. Vägen där jag stod var helt vid sidan av alla allfarvägar för det kom inga bilar. Jag stod där hela dagen. Det började bli mörkt. Paniken smög sig på. Jag skulle aldrig klara en hel natt i kylan. Och att gå tillbaka till huset var det inte tal om. 

Men jag hade tur och blev upplockad till slut. Av den enda bil som kom under de timmar jag stod där. Det var en ren tillfällighet. Föraren hade inte tänkt ta den vägen den dagen. 

Gudarna hade kanske trots allt hållit en viss koll på mig…