Av Peter Saks
Jag har inga problem med att få tiden att gå. Att sysselsätta mig själv ser jag överhuvudtaget inte som ett problem. Å andra sidan kan jag heller inte riktigt förstå det här med att man hela tiden måste göra nåt. Många människor verkar tycka det. Jag kan uppleva det som lite hysteriskt. Det är väl ingen som frågar en blomma om den lider av att stå där och vegetera. Vem vet förresten, det kanske den gör? Hur som helst. Bara att äga min egen tid är i mångt och mycket tillräckligt för mig.
”Vad gör du om dagarna?”, brukar folk fråga mig med orolig uppsyn.
”Bra saker!”, svarar jag.
Och det är precis vad det handlar om.
Sammanfattningsvis börjar jag, efter att ha vaknat och ätit frukost, med att ta tag i lite praktiska saker som hygien, bäddning och röjning av köket. Resten av förmiddagen ägnar jag sen åt kontemplation och diverse kreativa saker av språklig och musikalisk art. Sen går jag ut på en promenad. Äter lunch och tar en tupplur.
När jag vaknat sätter jag mig en stund och snurrar med en trumstock mellan fingrarna. Ett mycket bra sätt att samla ihop sig på. Att snurra en trumstock mellan fingrarna fyller rent musikaliskt ingen funktion. Ser enbart coolt ut, om man som trummis samtidigt håller pulsen med baskaggen och spelar mungiga under till exempel sticket i låten. Är inte där än, har inte fått riktig snurr på den men kommit en bra bit på väg. Sen går jag ut i köket och börjar laga morgondagens lunch till min sambo och mig.
Vill bara nämna (som en liten parentes) att innan jag flyttade in hos min sambo såg hennes kök ut som en återvinningsstation. Kassar överallt med återvinningsmaterial. Nu för tiden hinner hon knappt förbruka nåt innan jag förpassat det överblivna materialet till just återvinningsstationen.
En annan sak som också bör nämnas i sammanhanget är det här med att diska. Nåt jag aldrig haft problem med. Har fått några av mina bästa uppslag när jag stått och gjort det. Men det har börjat väcka en viss irritation hon min sambo. Hon tycker att jag dukar av för snabbt. Att hon knappt hunnit sätta sig till bords förrän jag börjar. Hovrar som en målsökande drönare över ovan nämnda bord. Hon har hotat med att skicka mig på KBT-träning om jag inte skärper mig. Nåt jag absolut måste göra! Attityd och tempomässigt, för att tala i musikaliska termer. Jag måste gå från hetsig swing och jitterbug till långsamt gungande reggae! Har ingen lust att ge henne stressmage.
Nog sagt om detta och låt mig istället, avslutningsvis, återgå till luncherna. Planerar dem veckovis. Handlar mest om husmanskost. Det kan bli allt från isterband med dillstuvad potatis till potatismos med ugnsstekt falukorv. Det fina med dillstuvad potatis är att om man gör lite extra av den kan man plussa på tillbehöret genom att köpa gravad lax och så har man plötsligt två rätter. Att göra det här får mig att känna mig som en bra och god människa som sen lugnt, under resten av kvällen, kan ägna mig åt att umgås, titta på Netflix eller bara gå ut och i all enkelhet ta en öl och sätta mig och flukta på folk en stund.
Jag vill också poängtera att min sambo jobbar fortfarande. Och det fina i kråksången är att det här med kryddning, som jag har svårt med, inte är nåt problem för tillfället. Min sambo har nämligen förlorat både lukt och smaksinne på grund av coronan. Förhoppningsvis bara temporärt!
