Ett bistert 80-årsminne

Ett bistert 80-årsminne

Finland åter i krig 1941

av Billy Bengtsson

Midsommarafton den 25 juni 1941, var ett ödesdigert datum i nordisk historia. Då, för jämnt 80 år sedan, utbröt fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen. Nazi-Tyskland hade redan angripit Sovjetunionen på huvudfronten. Medan de tyska pansartrupperna stormade fram i söder anföll sovjetiskt flyg städer i södra Finland. Finlands ÖB Gustav Mannerheim var på sätt och vis lättad. Nu framstod ju Finland inte som angripare när han skickade sina styrkor för att återta det som gick förlorat under vinterkriget.

Svenskarna minns fortsättningskriget mest för den så kallade midsommarkrisen. Finlands sak blev inte vår som under vinterkriget 1939-40. Orsaken var Finlands samarbete med Nazi-Tyskland. Svenskarna såg på nära håll tyskarnas brutala styre i främst Norge. Hur kunde alliansen mellan demokratin Finland och diktaturen Tyskland uppstå? Efter vinterkriget var Finland ett fattigt land, ständigt hotat av nytt sovjetiskt anfall. Bostäder, byggnadsmaterial, petroleum, livsmedel; allt saknades. Tyskland erbjöd hjälp och då även vapen. Priset blev dock högt: Finskt deltagande i anfallet på Sovjet.

Problemet ställdes på sin spets när tyskarna krävde transport på svensk järnväg av den 163:e Engelbrechtska divisionen till Finland. Tyskarna var så säkra på svenskt bifall att den långa tågkolonnen avgick från Oslo redan den 22 juni. Under tre dagar fram till den 24 juni följde upprörda samtal och sammanträden i riksdag och regering. Nyckelpersoner var statsministern Per Albin Hansson och utrikesministern Christian Günther. Vad Per Albin Hansson egentligen ansåg är oklart, inte mer än att han ville hålla samman samlingsregeringen. Socialdemokraterna var splittrade liksom folkpartiet. Högern och bondeförbundet sade ja mest för Finlands skull. Efter flera omröstningar inom partierna drog spelaren Per Albin Hansson sitt sista kort; Spader Kung. Han och utrikesministern hade träffat Gustav V som hotade abdikera om inte tyskarnas begäran bifölls. Om kungen verkligen uttryckte sig så har forskarna aldrig kunnat bekräfta.

Statsministern Per Albin Hansson halade fram sitt ess ur rockärmen när han ville få trilskande statsråd att gå med på transporten av den tyska  Division Engelbrecht genom Sverige.
Enligt Per Albin hotade kungen med att abdikera om inte tyskarnas anhållan beviljades. Efteråt har det rått starka tvivel på att kungen verkligen uttryckte sig på det sättet.

Den 24 juni var en lång dag för statsministern. Från tidig morgon till sen kväll drack han bara ett glas surmjölk. Sedan var dagen fylld med hetsiga överläggningar innan han övertalat trilskande socialdemokratiska ministrar som Ernst Wigforss, Per Edvin Sköld och Gustav Möller. “Vad tjänar det till att vi är djävliga mot varandra?” utbrast Hansson när tonläget var som högst.

Tysk trupp har anlänt tlll Helsingborgs färjestation för att sändas vidare till de nordiska fronterna. De som for till Finland kunde bereda sig på det värsta. Arktisk köld, ovana vid ödemarkskrig samt  sovjetiska prickskyttar och partisaner åstadkom stor decimering av de tyska förbanden, som alls inte blev den förstärkning som finländarna hoppats på. Tyskarna ville hellre utnyttja det svenska järnvägsnätet än fartygstransport. Rädslan för britterna längs svenska västkusten och för sovjetisk marin i Östersjön var stor.

Den 25 juni sade även riksdagen ja. Då färdades den tyska divisionen redan på svensk järnväg. Dess medverkan jublade inte Mannerheim över. Tyskarnas insats blev marginell beroende på deras ovana vid ödemarkskrig. Den finska armén hade omorganiserats och fått ökad slagkraft sedan vinterkriget. Den 1 oktober var vinterkrigets förluster återtagna. Men när den finska armén ockuperade mark fram till Onega och Petrozavodsk som aldrig varit finskt minskade stödet i utländsk opinion. Att Mannerheim förklarat attFinland inte var allierat med Tyskland utan ”medkrigförande” betydde föga. Avtalet med Tyskland hade träffats av en liten sluten grupp militärer och politiker. Mannerheim själv hade inget till övers för nazismen. Han vägrade skicka sina trupper för att sluta ringen runt det svältande Leningrad.

När finländarna inte nöjde sig med att återta det som förlorades under vinterkriget utan gick över gränsen till Sovjetunionen förlorade de internationell good will. Nu deltog de plötsligt i ett erövringskrig som inte avstannade förrän de nått fram till Onega och Petrozsavodsk. Rågången i skogen markerar gränslinjen.

Från vintern 1941-42 till försommaren 1944 rådde ställningskrig. I juni 1944 brakade Röda arméns offensiv loss. Finländarna retirerade under blodiga anfall och motanfall. I juni-juli 1944 rasade Nordens hittills största slag vid Tali-Ihantala i Karelen. Den finska armén stödd av tyskt flyg och pansar lyckades här bromsa Röda arméns offensiv, som sedan mojnade fram till september då vapnen tystnade. Dels av respekt för det hårda finska motståndet, dels för att kapplöpningen mot Berlin prioriterades.

Efter en snillrik manöver i den högre diplomatiska skolan sade Finland upp samarbetet med Tyskland. Finland undgick ockupation men ålades att avväpna tyska förband och anställa rättegång mot de som ansågs skyldiga för krigshandlingarna. Åtta finska militärer och politiker, bl a förre presidenten Risto Ryti, dömdes till fängelse. Under nye presidenten Mannerheim inleddes en ny utrikespolitik med gott förhållande till Sovjet som grundbult.

Fortsättningskriget krävde 60 000 finländska och 256 000 ryska soldaters liv, flertalet män i sin bästa ålder med krafter, begåvning och framtidsdrömmar. De hade så väl behövts när freden och återuppbyggnaden tog vid.

Billy Bengtsson är före detta chefredaktör och mångårig journalist på Norra Skåne i Hässleholm. Han medarbetar fortfarande i flera dags- och veckotidningar med krönikor, historiska artiklar mm.

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published.