Men Hasse lyssnar fortfarande på mellanvåg
Av Billy Bengtsson
En gång hörde vi främmande röster i radion med spännande musik, utländska anrop och mystiska klanger. Allt fångades upp av en vanlig bordsradioapparat som Dux, Scandic, Luxor eller annat känt märke i folkhemmet. Vågorna leddes ner till radion från koppartrådar som spändes mellan skorstenar och höga träd för att till sist tända glimten i ögat hos den unge DX-aren. Allt hände under DX-ingens högkonjunktur på 1950-talet.
DX var en benämning i det internationella radiospråket som vi tonåringar älskade att bräscha med. Kodord som QSB och QSA angav styrkan och hörbarheten när vi sände iväg lyssnarrapporter efter att ha hört radiostationer som sände på kortvåg eller mellanvåg. Förkortningar som bara vi själva kände till, som om vi tillhörde ett hemligt frimureri. Vi skrev ner programpunkterna och sände lyssnarrapporterna per brev till den avlyssnade radiostationen, som skickade tillbaka en bekräftelse med ett så kallat QSL-kort ofta i klatschiga färger. Ibland fick den lycklige DX-aren vimplar, kartor och andra souvenirer att sätta upp på väggen.
Flera radiostationer sände program på svenska. I Rom hördes den svenska radiorösten Gun Cesarini. Jag fick ett fotografi av henne. Mitt hjärta slog en volt av tron att det bara var jag som fick den äran. I Ecuadors huvudstad Quito talade radiostationen Andernas Röst med skånsk dialekt tillhörande Sonja Persson från Perstorp. Sändningarna från Moskva, Prag och Warszawa hade ett tydligt propagandasyfte med nyheter på svenska vinklade efter kommunistregimernas önskemål. Moteld från väst anlades av Radio Free Europé och jazziga Voice of America.
År 1955 skrevs svensk radiohistoria. Då startade pingströrelsens radiostation Ibra. Konkurrens till Sveriges Radio tilläts inte på den tiden vilket så här efteråt framstår som ett klart brott mot yttrandefriheten. Därför flögs Ibras programrullar till sändaren i nordafrikanska Tanger sedan inspelning skett i en studio i Stockholm. Ibra förlöste en lavin av efterföljare med Radio Nord, Radio Syd och Radions skvalkanal P3.
Ofta bildade DX-arna klubbar. Så även vi som i hägn av Olofströms Kyrkliga Ungdomskrets startade OKU:s DX-klubb i Olofström. På pastorsexpeditionens gröna Halda med en orgie av karbonpapper runt valsen pekfingrade vi fram klubbtidningen OKU:s DX-röra. Tidningen gjorde skäl för namnet. Program-tips, schlager-skvaller, kommentarer om nya QSL-kort blandades med referat från medlemmarnas cykelutfärd till Kristianstad och framträdande av höjdhopparen Bengt ”Benke” Nilsson. ”De unga åskådarna klappade så att det sved i handflatorna”, fick läsaren veta.
De stora radioklubbarna drevs av tidningarna Teknik för Alla och Teknikens värld. På riksplanet fanns en samlande organisation som hette DX-alliansen. På 1950-talet kunde antalet DX-are i Sverige räknas till över 50 000. OKU:s DX-klubb upphörde 1957 men fick något år senare en efterföljare i Tors DX-klubb med närmare 100 medlemmar i hela Sverige. Det här var före Internets tid. Världen låg öppen för oss. Vi fick kunskaper i engelska och geografi, särskilt huvudstäder. Vi var först med att ha avlyssnat de senaste rocklåtarna från Radio Luxemburg på mellanvåg 208 m. Vi hörde den nye idolen Elvis Presley för första gången sjunga Hound Dog. Men våra idoler förblev Bill Haley And His Comets. Många av oss slutade DX:a när vi gjorde militärtjänst. Efter muck hade televisionen blivit möbel i folkhemmet. Tors DX-klubb slutade också. Vår gamla Dux sjönk ner i resignerat gurgel. Kopparlinan mellan vårt funkishus och björken, som jag och en kompis spänt upp till våra föräldrars förfäran, svajade ödsligt i vinden.
Lycklig den som fick Radio-Canadas färgstarka QSL-kort från Montreal. 
En klassisk London-symbol, Big Ben, (vad annars?) tillägnades den som lyssnat på BBC:s utlandssändning. 
På sena kvällar eller tidiga morgnar anlände en varm fläkt från Brasilien i etern. Här sträcks handen ut från en radiostation i största brasse-staden Sao Paolo.
Idag underskrider antalet svenska DX-are hundra till antalet. Dock DX-ar min OKU-kamrat Hasse Mattisson (numera bosatt i småländska Bergdala) fortfarande. Vid tre-tiden varje morgon går han upp, tar på sig hörlurarna och rattar in någon avlägsen radiostation. Han har fått 2 148 verifikationer från 228 länder i samtliga världsdelar efter 60 års DX-ande. Många DX-are använder digitala hjälpmedel och kopplar in sig på storskaliga antenn-anläggningar vid exempelvis Norra Ishavet. Men sådant är inget för Hasse. Han beklagar att BBC och andra sändare i Europa stänger ner. På den forna guldgruvan kortvåg finns knappast något kvar längre. Men Hasse fortsätter på mellanvåg med samma trogna utrustning som förr. ”Jag håller på det gamla”, säger han. ”Jag är en klassiker.”