Av Tomas Gustavsson
Det var sommaren utan storbildsskärmar, torgfester och massresor till mästerskapet. Det var sommaren när p-pillret presenterades, när kommunikationsminister Olof Palme berättade att en andra TV-kanal snart skulle bli verklighet. Och sommaren när Ove Kindvall såldes från IFK Norrköping till holländska Feyenoord för rekordsumman 200 000 kronor. Det var VM-sommaren 1966 när pokalen verkligen kom hem till England och VM till våra vardagsrum.
VM arrangerades i England och för andra gången i rad spelades turneringen utan svensk deltagande. Uwe Seeler hade sett till att Västtyskland och inte de blågula tagit sig till mästerskapet. En minimal tröst för oss svenskar var möjligen att våra banemän Västtyskland skulle gå riktigt långt i turneringen. Men trots att programmet Tipsextra, som skulle göra brittisk fotboll till svenskarnas lördagsegendom, inte ens startat var VM-intresset stort i Sverige. Kanske fortfarande i efterdyningarna till det lyckade VM:et 1958 på hemmaplan.
Den stora internationella förbindelselänken fanns dock i allt större utsträckning i svenskarnas vardagsrum och jag minns själv att innan mina föräldrar köpte en TV-apparat var det stort att bli inbjuden till grannar. Inte för att se något särskilt program – utan för att ”titta på TV.” Tittar ni på tidningsannonsen i artikeln så fanns det redan för mer än 50 år sedan ett ”VM-stuk” på denna samtidigt som priserna på tv-mottagare får åtminstone mig att haja till. 1 290 kronor för en svartvit låda motsvarar idag över 10 000 kronor och det krävdes sparande på den här tiden för att kunna köpa en drömburk. På den här tiden lånade man nämligen inte till dylika investeringar. Medan 1962 års mästerskap i Chile bara kunnat filmats och sändas i efterhand gjorde satelliter det nu möjligt med direktsändningar vilket fick mediebevakningen att explodera redan före VM 1966. En speciell amerikansk teknik hade också lanserats vilken gjorde att man kunde se ”Slow motion”-repriser i direktsändning.
I England var känslan att VM-turneringen äntligen kommit hem till fotbollens hemland. Att detta också sammanföll med ”Swinging London”, Beatles, Kinks, Rolling Stones, TV-programmet ”Good old days” och annat gjorde förstås att mästerskapet med ett modernt ord ”boostade”. Förutom i London spelades VM-matcher I Manchester, Sunderland, Middlesbrough, Liverpool, Sheffield och Birmingham. Läktarkravaller och bråk mellan fans var dock inte uppfunnet och så här i efterhand känns det som om mästerskapet omgavs av en viss och ganska avkopplande naivitet. En speciell händelse var att VM-pokalen bara några månader före turneringen stals från en utställning i Westminster och hittades av en liten hund, Pickles, som blev VM:s första, engelska hjälte. Andra saker som visade att VM ännu så länge inte var en gigantisk pengamaskin var att en av de schemalagda gruppspelsmatcherna fick förläggas till nedslitna, OS-arenan 1908 White City, eftersom Wembley den aktuella kvällen var upptagen av hundkapplöpning(!) ett evenemang som absolut inte kunde ställas in. Medan favoritlag som Brasilien (med en skadad Pelé) och Portugal (storstjärnan Eusebio) försvann tråcklade sig England och Västtyskland, inte utan problem, fram till VM-finalen den 30 juli.
TV-sändningen, som 400 miljoner människor runt om i världen kunde bevittna, fick se England ha en 2-1-ledning fram till minut 90 när Wolfgang Weber chockade storpubliken (96 924) på Wembley genom att kvittera. England tog sig dock samman och Geoff Hurst, ersättare för skadade stjärnan Jimmy Greaves, klämde in både 3-2 och 4-2. Eller gjorde han verkligen det? Tredje målet diskuteras än idag. Hurst pangade på halvvolley bollen i ribban och ner på eller möjligen över mållinjen. Schweiziske domaren Gottfried Dienst konfererade med linjemannen (hette fortfarande så) Tofik Bachramov från Azerbaijan och denne var säker på sin sak. Det var mål och finalen i princip avgjord. Bachramov lär senare ha sagt att han övertygades om att det var mål eftersom engelsmannen Roger Hunt, som stod vid målet, ”omedelbart sträckte armarna i luften”!!! TV hade gjort sin entré i fotbollsvärlden – men inte målkamerorna!
- ”World Cup Willie” var 1966 den första turneringsmaskoten i historien. Och I Sverige var det specialtidningar, snarare än kvällstidningarna, som hängde på VM-febern.
- En svensk deltagare fanns faktiskt i VM 1966. Nämligen domaren Bertil Lööw från Jönköping som dömde 0-0-matchen mellan Mexiko och Uruguay.
- England hade faktiskt slagit Västtyskland redan före finalen i detta VM. Nämligen genom att vinna ”matchen” om vilket land som skulle få arrangera VM 1966. Detta med de knappa röstsiffrorna 27 mot 23.
- Intressant var också att bara en av de fyra kvartsfinalerna TV-sändes. Detta eftersom alla gick samtidigt klockan 15 en lördagseftermiddag. Matchen som direktsändes var England mot Argentina medan det blev sammandrag från de tre övriga.