Av Billy Bengtsson
Den 7 november 1941 firas bolsjevikrevolutionens högtidsdag i Moskva. Det är en outhärdligt kall dag på Röda Torget. Sovjetunionens ledare Josef Stalin står på Leninmausoleets tribun och talar som vanligt stakande och entonigt till Röda arméns soldater som i långa led trotsar snöfallet och lyssnar. Hans medarbetare har bett honom att firandet ska inställas med tanke på det allvarliga militära läget men Stalin har bestämt avvisat. Den proletära revolutionen ska firas precis som vanligt. När han talat färdigt avtågar soldaterna direkt till fronten. Allvarligt läge är ett understatement. Sedan Nazi-Tyskland invaderade Sovjetunionen i juni har närmare 3 miljoner ryska soldater antingen dödats eller tillfångatagits. Framskjutna tyska förband kan redan se Moskvas höga byggnader i sina kikare. I staden råder panik. Lokala kommunistledare, partifunktionärer, komsomol-ledare och andra ansedda medborgare river sönder sina partiböcker för att inte bli ertappade av tyskarna. De ger sig sedan bort från huvudstaden som internflyktingar. Men vad ska vanliga enkla, resurslösa människor göra? Oron stillas något när nyheten sprider sig i mörklagda utkylda lägenheter: ”Stalin är kvar i Moskva. Han låter oss inte falla offer för dom fascistiska odjuren. Vår ledare överger oss inte.”
Samtidigt plågas tyskarna av de ryska förbundsförvanterna kylan och de långa avstånden; en förödande kombination som kraftigt försvårar underhållslinjerna. Stridsvagnar och andra fordon går inte att starta. Soldaterna hungrar och fryser i sina sommaruniformer. Det var ju tänkt att kriget mot ryssarna för längesedan skulle vara avslutat. Men när läget tycks fastlåst i månadsskiftet i början av december sker något som ingen räknat med. Röda Armén går till anfall i en lång halvbåge framför Moskva. Förskräckta tyskar ser hur fienden som de trodde var nästan besegrad stormar fram med flyg, dånande artilleri, rasslande tanks och tjutande katusjor. Världens första nyhetsbilder på telefoto visar vitklädda asiatiska soldater som anfaller på skidor i varma vinterkläder med automatvapen.
Mästerspionen Richard Sorge i Japan har slagit till med sensationell information som bara han själv snokat upp. Redan i september fick han veta att tyskarnas allianspartner, Japan, inte tänkte anfalla Sovjetunionens östra flank vid Stilla havskusten. Istället planerar överkommandot i Tokyo ett tillslag mot USA:s marina enheter i Stilla havet. Richard Sorges officiella titel är journalist. Men den här nyheten är inte avsedd för någon redaktionschef utan för självaste Josef Stalin, som nu slipper risken att dras in i ett tvåfrontskrig. Den styrka som hölls i beredskap för ett japanskt anfall kan istället sändas västerut och sättas in för att häva Moskvas trängda läge. Anfallet som räddar Moskva sker den 5 december, två dagar innan japanska flygstridskrafter anfaller den amerikanska flottbasen Pearl Harbour med ett för amerikanarna förödande resultat; 2 402 döda, 1 282 skadade, fyra slagskepp sänkta, ytterligare fyra skadade tillsammans med tre jagare och ytterligare tonnage. Sällan har världen upplevt en sådan nyhetstät vecka som i decembers början 1941.
Nu dras även USA in i kriget. Storbritannien och Sovjetunionen är inte längre ensamma i kampen mot Nazi-Tyskland. Att en sådan kombination ska kunna besegras är det bara Adolf Hitler, hans nära krets av ja-sägare samt de mest fanatiska nazistledarna på olika nivåer som vägrar inse. Att Japan väljer USA som anfallsmål och inte Sovjetunionen beror på att de vill kontrollera Stilla Havet men sannolikt också på rädsla för Röda armén. I augusti 1939 tillfogade ryssarna den kejserliga japanska armén i gränskriget mellan Mongoliet och Manchuriet ett förödande nederlag vid floden Chalchin-Gol. Segerns arkitekt var den nya stjärnan på befälshimlen Georgij Zjukov i kraft av stor överlägsenhet i bombflyg, rörligt infanteri, pansarvapen och preciöst långskjutande artilleri.
Fyrtio divisioner utvilade, motiverade och välbeväpnade elitsoldater som kan slås i 30 graders kyla utan att hacka tänder förstärker nu Moskvas försvar. I ett huj kastas fronten 20 mil tillbaka. Sibirierna garnerar vägarna med utbrända tyska stridsvagnar och transportfordon. Framgången avgör inte kriget. Det ska ta ytterligare tre år innan den siste tyske soldaten lämnar rysk jord. Men miljontals européer som lider under det nazistiska tyranniet förstår för första gången att den tyska krigsmaskinen går att besegra. I efterhand konstateras att det var här och då som Röda armén tog de första stegen mot Berlin och slutsegern.
Vem är då denne Richard Sorge? Han föds 1895 i Sabuntji, guvernementet Baku i det ryska dåvarande kejsardömet. Hans far är tysk och modern ryska. Hans farbror Friedrich var tysk kommunist. År 1898 flyttar familjen till Tyskland och till Berlin. Richard Sorge deltar som tysk soldat i första världskriget, skadas allvarligt 1916 och sänds hem. Han studerar vid universiteten i Berlin, Kiel och Hamburg och blir doktor i statsvetenskap 1920. Samtidigt blir han övertygad kommunist, medlem i Tysklands kommunistiska parti 1919 och i Sovjetunionens kommunistiska parti från 1925.
Han utbildas i underrättelseverksamhet av Komintern och anställs 1929 av den militära underrättelsetjänsten. Hans första spionuppdrag utför han i Shanghai i Kina. Efter återkomsten till Tyskland blir han medlem i nazistpartiet för att förvilla den tyska maktapparaten. Han får tjänst som tysk pressattaché i Tokyo och blir korrespondent för Frankfurter Zeitung. I Japan etablerar han ett brett nätverk av spioner, lurar sig in bland framstående tyska diplomater. På så vis kommer han över upplysningar från både tyska och japanska informatörer. Han underrättar den sovjetiska ledningen om Antikominternpakten mellan Tyskland och Japan och om den förestående japanska attacken mot Pearl Harbor. Den sovjetiska ledningen meddelas dessförinnan att Operation Barbarossa ska utlösas i juni 1941. Men den patologiskt misstänksamme Stalin väljer att negligera all information om förestående tyska angrepp eftersom han tror att alla sådana uppgifter är tyska provokationer. Richard Sorge får själv inte uppleva framgången av sin underrättelseverksamhet. Japansk militärpolis griper honom i oktober 1941. Efter tortyr avrättas han genom hängning den 7 november i Tokyo.
Foto: Wikipedia
Richard Sorge bildade skola för den moderna tidens eleganta gentlemannaspioner. Han var ingen alkoholiserad lodis som smusslade med hemliga handlingar på något sjapp i Berlin. Världsvant konverserande han med höga militärer, politiker och diplomater på sammankomster i Berlins, Moskvas och Tokyos salonger. Kanske använde Sorge som kallades Stalins James Bond samma trick som den svenske militärattachén i Berlin, Curt Juhlin-Dannfelt när han vidarebefordrade uppgifter till den svenska regeringen som han fått av lättflirtade beskänkta fruar till höga tyska militärer vid middagar och andra societetstillställningar. På längre sikt skulle Sorges sista insats, som möjliggjorde räddningen av Moskva, grundlägga en ny övergripande konstellation. För efter freden 1945 styrdes världen av två supermakter, USA och Sovjetunionen. Richard Sorge förblev en mästerspion in i det sista.
