Av Billy Bengtsson
År 1944, mitt under brinnande krig, presenterade Volvo Sveriges första folkbil, PV 444. Men produktionen i större skala hindrades av kriget och av den stora metallstrejken 1945. Produktionen stoppades igen 1947 men nu av regeringen. Anledningen var Sveriges svaga valutareserv efter kriget. Därför infördes körlicenser och tillfälligt stopp för privatbilism. Problemet var inte bilarna utan knappheten på den dyra bensinen. När tillverkningen kom i gång på nytt var efterfrågan gigantisk och tillgången mycket liten. Kön av spekulanter på en ny Volvo var närmare ett år lång. Som vanligt när marknadskrafterna kom i olag gick det att tjäna pengar på obalansen. Den som då sålde en tätplats i kön till den åtråvärda svenska folkbilen kunde tjäna en tusenlapp, som var tre ordinära månadslöner i slutet av 1940-talet.
Snart hade nästa svenska folkbil sett verkstadens ljus, nämligen Saab 92. Saab-bilarna var från början ett fredsprojekt. När kriget slutade gick beställningarna på flygplan ner hos Saab och för att kompensera produktionsbortfallet beslöt huvudägarna Stockholms Enskilda Bank och Wallenbergsimperiet att satsa på bilproduktion. Saab 92 började inte serietillverkas förrän vid årskiftet 1949-1950. Saab 92 hade en extremt strömlinjeformad kaross och var utrustad med något på den tiden så sensationellt som framhjulsdrift.
Då hade Saab och Volvo redan fått konkurrens av en rad utländska bensinslukande, petroleumstinkande miljöbomber. När våra fäder skulle imponera på släkten och inbjuda till lustturer stekheta söndagseftermiddagar på tidigt 1950-tal blev vi som var barn och satt inklämda mellan morbröder och fastrar, trots att vi hellre velat åka till badstranden, åksjuka av bensinlukten. Men konsumenterna översåg med sådana bagateller.
Bilindustrin var viktig för sysselsättningen. Den spred arbetstillfällena jämnt ut över landet, även till glesbygden och gav nytt liv åt sovande bruksorter. De gamla bruken blev nya och viktiga underleverantörer till bilfabrikerna i Göteborg, Trollhättan och Södertälje. Det hände att underleverantörerna förökade sig genom delning. Plåtslagaren upptäckte att en viss detalj till bilens skärmar kunde lika gärna tillverkas av honom själv i hemmet. En elektriker erbjöd sig att göra anslutningar till kablar hemma. Hemmafruar blev hemsömmerskor när de började sy bilklädslar. Vanliga jobbare i går men egna företagare i dag. Uttjänta brygghus, uthus och källarlokaler blev verkstäder. Fabrikscheferna och facket snarare uppmuntrade än motarbetade denna tidiga form av outsorcing. Nu blev det snabbare och mera rationellt flöde på fabriksgolvet. Temposänkande och ackordshämmande flaskhalsar avlägsnades när löpande band-tillverkning och andra Tayloristiska lösningar införts.
De gamla bruksorterna väcktes även de och fick nytt liv. Man gick till jobbet på morgonen, man skötte sig. Man handlade i Konsum eller i kvarterets speceributik, man roade sig i Folkets Hus på lördagskvällen. Man bildade sig hos ABF, hos kooperativa kvinnogillet eller på ortens folkbibliotek, noggrant skött av den pensionerade bruksförmannen vars glasögon var tjocka som bottnar på lemonadflaskor. Man gick på fotbollsmatch klockan halv två på söndagarna, man firade segern (eller dränkte nederlaget) med kalvstek, kokt potatis, två vita och en brun efteråt. Man sjöng Herrens lov i bönehus och kyrka. Man ropade in en sin egen skänkta ryamatta på syföreningens auktion kvällen före första advent och man sörjde (om man var kvinna) över att den egna skänkta duken inte betingade ett lika högt pris. Man tog adjö av den gamla tiden och välkomnade den nya.
Vilken kontrast till dagens ut- eller avveckling där rader av företag i glesbygden lagts ner för att verksamheter flyttats till urbana tillverkningsmiljöer. Samtidigt har en gång blomstrande samhällen förtvinat och i värsta fall raderats från kartan. Som ett resultat därav har många människor sänkts ner i arbetslöshet, missbruk, bidragsberoende och socialt utanförskap. Framtiden och allas gemenskap med alla hade tagit slut.
Men tillbaka till tid som det därför finns vissa skäl att sakna: För det var då som Folkhemmet rullade på fyra hjul för att snart lägga i överväxeln. Det skedde 1956. Då släpptes Volvo Amazon, som skulle bli svensk bilindustris allra största exportsuccé och garantera full sysselsättning i bilindustrin. Tillverkningen av Volvo Amazon pågick ända fram till 1970 då den avlöstes av Volvos 140-serie som sedan lade beslag på alla produktionsresurserna. En framgångssaga för svensk industritradition. Kan vi ta med oss den in i det som nu väntar?