utarma landsbygden, tvinga gamla människor in på ålderdomshemmen och särbehandla de ensamstående mödrarna. Tyvärr fick han rätt.
Av Billy Bengtsson
En solig söndag i april 1941 går den 27-årige Sven Edvin Salje på vårpromenad genom sin blekingska hemort Jämshög. Han är en desillusionerad ung man. Trots goda betyg i skolan blev det inget av med hans studieplaner. I åtta år stod han bakom disken i byns lanthandel, mot slutet nedtryckt av tungsinthet. 1938 började han skriva för att han helt enkelt fruktade för sitt förstånd. Resultatet, ”Dimmorna lyfter”, prisades av kritikerna men blev ingen upplagesuccé. Efter ett års folkhögskolestudier, finansierade med arvodet efter sin bok, vill han bli författare på heltid men finner att det han skrivit inte duger. Därför eldade han upp manuskripten i trädgården. Men då, när allt tycks hopplöst, möter han på sin söndagspromenad familjen Loväng. I den trätande lantbrukarfamiljens sällskap vänder världen för Sven Edvin Salje. Redan formar han en hel romanserie om Lovängarna.
1941 utkommer den första Lovängsboken, ”På dessa skuldror”. Romanen vinner LT:s förlags romanpristävling. Totalt ska det bli fem romaner på samma tema 1942 till 1972. Den andra romanen, ”Människors rike”, liksom den tredje, ”Den söker icke sitt”, når upplagor på 1940- och 50-talen som i relativa tal kan jämföras med det som skrivs av Camilla Läckberg och andra av vår tids deckardrottningar. Därför vill Nordisk Tonefilm göra film av Lovängsböckerna. Filmerna fyller biosalongerna och spelas senare om och om igen som så kallade regn-matinéer på somrarna i Sveriges Television.
Handlingen i korthet:
Storbondesonen Kjell Loväng kommer efter några år i Stockholm hem till fädernegården i Motorpa. Världskrig råder och den nya tiden kastar sin skugga över landsbygden. En hänsynslös utslagning av svenska småbruk väntar efter krigsslutet. Ungdomen flyr till städerna, mest gamla och barn stannar kvar. Kjell finner Lovängsgården vanvårdad av den alkoholiserade fadern Arvid Loväng och bröderna Aron och Börje. När Kjell vill rusta upp gården motarbetas han. Fadern som är mäktig kommunalpolitiker motsätter sig också Kjells försök att modernisera skolan, dra fram el-ledningar och telefon till byborna. När fadern avlidit vill Kjell överta gården men bröderna säljer till högstbjudande. En lång ovänskap följer mellan Kjell och Aron innan den senare ångrar sig. Han erbjuder Kjell pengar för att köpa tillbaka släktegendomen. Kjell som övertagit ett småbruk vägrar. Brödernas båda hustrur navigerar dem mot försoning, vilket beskrivs i boken/filmen ”Människors Rike”. Båda filmerna får strålande recensioner.
”Så kom du ändå”, sade Inga Loväng (Märta Arbin) till sin hemvändande son Kjell (Ulf Palme). 
Kjell Loväng (Ulf Palme) och hustrun Birgit (Anita Björk) fick goda recensioner i sina roller som det hårt prövade äkta paret. 
Generationernas krig utspelades mellan den mäktige storbonden Arvid Loväng (Holger Löwenadler) t.v. och sonen Kjell (Ulf Palme).
En tung börda för familjen är fadern Arvids otrohet som resulterat i ett barn med den mycket yngre hembrännardottern, Elin. Hon är huvudperson i den tredje och sista Lovängsfilmen, ”Tarps Elin”, som har premiär 1955. Kritiken är mera avvaktande till ”Tarps Elin” om man undantar berömmet till titelrollsinnehavaren Eva Dahlbeck. Tveksamheten kan bero på att under 1950-talet når andelen gifta par av befolkningen sin högsta nivå i Sverige någonsin. Därför anses inte ogifta mödrar vara något stort samhällsproblem. Bönder i svensk film har före Lovängsfilmerna mest skildrats som ett glatt Skansen-gäng. I Lovängsfilmerna möter en annan landsbygd med hemliga lustar i förbjudna sängar, syskon som hatar varandra, arvsbråk, hembrännare och fördomsfullt skvaller. Kvar från det förgångna, som Lovängsfilmerna vill ta avstånd ifrån, finns stackmolnen, makligt seglande på sommarhimlen till nationalromantisk stråkmusik.
Människorna i mina böcker är mina barn. Dem kan man inte behandla hur som helst.
Sven Edvin Salje
Sven Edvin Salje engagerar sig i inspelningsarbetet av utescenerna i hans hembygd. Men hans förslag till miljöer underkänns ibland ”av tekniska skäl”. Mest smärtar honom ett urval i rollistan. Den kraftfulle, praktiske Ulf Palme som Kjell Loväng och Anita Björk med sin återhållsamma charm som Kjells hustru Birgit, tycker Salje är okej. Eriks Hell som den ömsom sturske, ömsom ångestfyllde Aron går också an.
”Men”, tillägger Salje:”Jag beskrev Arvid Loväng som liten och tjock. Sedan kommer den långe magre Holger Löwenadler. Människorna i mina böcker är mina barn. Dem kan man inte behandla hur som helst.”
Ytterligare en film, baserad på en roman av Salje spelas in; ”Vingslag i natten”, från 1953. Den blir mest känd för det unga kärleksparet som trotsar klassgränserna. Huvudrollsinnehavarna var debutanten Lars Ekborg och den alltför tidigt bortgångna Pia Skoglund.
Tarps Elin (här spelad av Eva Dahlbeck) ser hur hennes far hembrännaren Tarp sänks ner i graven; ett gripande porträtt av en utsatt kvinnas öde. Längst fram bland de sörjande igenkännes Sven Edvin Salje och dennes mor, som statister. 
Till sist finner Tarps Elin lugn och lycka hos den omtänksamme arbetskarlen Tryggve (Erik Strandmark). 
Kjells bror Aron (Erik Hell) ångrar sitt tilltag att sälja Lovängsgården mot Kjells vilja. Hans hustru Sonja (Ragnvi Lindbladh) och Kjells Birgit navigerar de båda bröderna mot försoning.
Med Tarps Elin går bonde-epoken i svensk film mot sitt slut och Salje avslutar sin film-period. Mot slutet tycker han att filmarbetet inkräktar på hans skrivande. Ivrigt väntar han på att få påbörja sin berömda snapphanetrilogi. Med tiden blir han alltmera missnöjd med de ekonomiska uppgörelserna. För de två första filmerna erhåller han 5 000 respektive 6 000 kronor av Nordisk Tonefilm. Filmerna blir en säker inkomstkälla för filmbolaget, som ironiskt nog är folkrörelseägt för att motverka de ekonomiska intressena i filmindustrin. Men folkrörelsesjälen Salje känner sig lurad.
Sven Edvin Salje avled 1998 efter att ha skrivit ett 20-tal romaner, översatta till nio språk. Även historiska krönikor, noveller, skådespel, dikter, essäer, jultidningsartiklar och bidrag till tidningarnas kultursidor rann ur hans skrivmaskin. I motsats till många andra författare mötte Sven Edvin Salje gärna sin publik i radio och TV, i tidningsintervjuer och i tusentals föredrag. Huvudpersonerna i hans romaner är ofta ungdomar som står ensamma mot kollektivet; övergivna och nedslagna. Som han själv en gång var. För den omfattande forskning som föregick hans böcker promoverades han till agronomie hedersdoktor vid Lantbruksuniversitet i Uppsala.
Hans son Esbjörn berättar om sin pappas behov av ständigt skrivande:
”När han hade ett skrivprojekt kom han ner till middagen från sin skrivarstuga glad och pratsam. Men när han inte hade något att skriva var han tyst, han sjönk liksom ihop.”
Esbjörn såg på nära håll vilken kraft och uthållighet hans far visade i sina romanbyggen. Bara förberedelserna med forskning i arkiv och andra källor kunde kräva flera år. I hans föräldrahem möttes 1900-talets kända författare som Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Folke Fridell.
Martinson, som liksom Salje var uppfödd och uppväxt i Jämshög, minns Esbjörn som dämpad och tyst. Kanske var det minnena från hans dystra barndom i samma trakt som tyngde honom. Moberg var däremot livlig och traskade en gång in i finrummet i stora stövlar.
”Det är bara du och jag som skriver om människor på det riktiga sättet”, sade Moberg till Salje.
”Du är den yngste av oss gamla författare. Skriv därför så länge du kan”.
”Någon gång tänkte jag själv försöka skriva”, säger Esbjörn.
”Men att skriva en roman är att jämföra med ett Maratonlopp och det låg inte för mig.”
När den sista Lovängsboken ”Hem till havet” utkom 1972 avslutades en 30-årig epok. En annan folkkär och lika lång period (1972-2002) började . Även den skulle leva vidare i 30 år; Bengt Bratts TV-serie ”Hem till byn”. I Saljes version vandrade den helnyktre Kjell Loväng med stadiga steg hem till byn 1941. Trettio år senare lämnade Bengt Bratts stupfulle sjöman Per Löfgren i Lars Greens gestalt rälsbussen för att ragla hem till sin by med en bananstock på axeln.
Så bekräftades att i sina hjärtan är svenskarna fortfarande landsbygdsbor.
FOTNOT. Sven Edvin Saljes litterära arv vårdas av Saljesällskapet. Antalet medlemmar har vuxit stort sedan starten 1999 vilket gör att Sällskapet i dag är ett av Sveriges största litterära sammanslutningar med drygt 700 medlemmar. Varje år ger Saljesällskapet ut en årsbok. Ordförande är Gustav Fredriksson, Bräkne Hoby.
Nakna skådespelare chockade byborna
Av Billy Bengtsson
Bilderna till artiklarna är ur Esbjörn Saljes arkiv.
Börje Williamsson var 14-årig dräng i Alltidhult när han ersatte Ulf Palme i inspelningen av ”På dessa skuldror”. Palmes rollfigur Kjell Loväng skulle köra räfsa förspänd av hästen Blesan. Men ekipaget blev för svårmanövrerat. Börje fick ta på sig Palmes hatt och tröja och ta över körningen. Det hindrade inte att den kraftige och handfaste Palme övertygade i sin roll som lantbrukare, tyckte Börje.
Börje mindes också att filminspelningarna samlade många nyfikna som ville titta på berömdheterna. En varm sommardag gjordes en paus i filmandet. Både karlar och damer klädde av sig nakna och rusade ut i närmaste sjö för att svalka sig. Det vållade uppseende och upprördhet hos de många människor som lockats dit. I all synnerhet som denna trakt i nordvästra Blekinge präglades av lågkyrklighet och väckelserörelse.
Vid en litteraturafton i Olofström 1983 då Ulf Palme, Anita Björk och Sven Edvin Salje medverkade erkände Palme att han under filminspelningarna var förälskad i sin motspelerska Anita Björk. Men hemligt eftersom båda var gifta på varsitt håll.
Som vuxen blev Börje Williamsson ingenjör och egen företagare, verksam både i Sverige och utomlands. Som pensionär återvände han till hembyn Alltidhult och är numera författare. Han har bl a skrivit en dokumentärskildring om sin hemby, flera romaner, noveller och diktsamlingar, blivit kulturpristagare i hemkommunen Olofström där han leder en skrivarcirkel.
Då lade sig regissören på knä och klappade fåren
Av Billy Bengtsson
Esbjörn Salje blev statist i filmen Tarps Elin. Men inte utan vånda för film-sällskapet.
Så här gick det till, berättar Esbjörn:
”Det var meningen att jag och några andra barn skulle springa ut i sommarlandskapet, ivriga över att få klappa några får. När regissören Kenne Fant slog ihop sitt klappträ som markerade ”Tagning” blev fåren rädda och sprang iväg. Där stod vi barn och glodde efter fåren som försvann i fjärran.”
”Men lösningen var på väg”, tillägger Esbjörn.
”De springande barnen filmades separat. Sedan fick Manne Fant lägga sig på knä och klappa ett får men bara så att hans hand syntes, inget mer. De båda scenerna klipptes ihop så att ingen i biopubliken trodde något annat än att det var vi barn som visade vår ömsinthet mot fåren.”