Av Billy Bengtsson
I Sverige och resten av västvärlden firades årets största högtid 1973 i ransoneringens skugga. Med gator och offentliga byggnader som vilade i mörker, med ransonerade varor och brist på allt sådant som tidigare varit självklart. Men när den mörka perioden var över hade vi gått in i en ny tidsålder och fått en ny världsbild som fortfarande gäller.
Allt började med Yom Kippur-kriget då Israel den 6 oktober anfölls av en arabisk koalition under ledning av Egypten och Syrien. Egypten vann stora framgångar på den södra fronten initialt efter att ha gått över Nilen. Men snart grep den stridsvana israeliska armén initiativet på fronterna både i söder och i norr mot Syrien. De oljeproducerande länderna beslutade i mitten av oktober att minska oljeproduktionen med 5 procent så länge Israel vägrade att återlämna tidigare ockuperad mark.
”Västerlänningarna kan gärna frysa i sina lägenheter”, mullrade schahen av Iran.
Ledarna för arabländerna ansåg att västvärlden hade ett särskilt ansvar för att olika FN-resolutioner mot Israel aldrig genomförts. Dock skulle de länder som stödde arabsidan i kriget medges samma oljeleveranser som tidigare. Vid produktionskartellen OPEC:s möte 24 till 25 december meddelades vissa lättnader i produktionsneddragningarna. Å andra sidan höjdes priset på råolja från 5.12 till 11,65 dollar per fat. Omvärlden chockades. För nu hade råoljepriset ökat med 400 procent sedan den 1 oktober. Det stigande oljepriset gjorde att de oljeexporterande ländernas inkomster steg i höjden; från 23 miljarder dollar 1972 till 140 miljarder dollar 1977. Saudiarabiens BNP ökade under andra halvan av 1970-talet med 85 procent. Men nu hände det som arabländernas oljeproducenter inte räknat med. Intresset för exploatering av olja även i andra delar av världen växte. Under 1970-talet började norrmän och andra länder utvinna olja och gas i havet så att OPEC-ländernas andel av världsmarknaden sjönk till 29 proc vid mitten av 1980-talet. Till detta kom att intresset för andra energikällor som vind och kärnkraft ökade. Särskilt hårt drabbade sådan kompensation de fattigaste oljeproducerande länderna.
Hur slog då detta stora skeende igenom i svenskarnas vardagsliv? Resultatet infann sig omgående. Det uppstod brist på varor med starkt oljeberoende i produktionen som stearinljus, plastpåsar och givetvis bensin. Inför julhelgen släcktes utegranar och varannan gatlykta. De båda TV-kanalerna satte på vardagarna punkt för dagsprogrammen redan klockan 21.45. Regeringen, inte riksdagen, hade tagit det fulla och slutliga ansvaret för ransoneringspolitiken med handelsminister Kjell-Olof Feldt som exekutor. På nyårsdagen kungjordes ransonering av drivmedel med införande den 8 januari 1974, samt begränsning av eldningsolja, värme från fjärrvärmeverk, varmvatten och andra nödvändighetsvaror.
Vid årsskiftet 1973-74 blommande beredskapsnostalgin från krigsåren när ransoneringskupongerna för bensin sändes ut till bilägarna. 
De unga småbarnsmammorna Marie och Ulla-Britt i Hässleholm såg chansen till ett lönande extraknäck sedan redaktionschefen på Aftonbladets malmöredaktionen, Staffan Heimersson, sökt hjälp med att få uppgifter för publicering om de bilister i Skåne som beviljats extra-tilldelning av bensin. När de båda tjejerna klev in på länsstyrelsen i Kristianstad och begärde fram listorna med de intressanta uppgifterna möttes de först av kalla handen. Sådant är inte offentligt, hävdade vederbörande tjänsteman tills Heimersson hörde av sig på telefon och läste upp lagen om allmänna handlingars offentlighet. Han tillade: ”Handläggare på varje myndighet åläggs att skyndsamt förete begärda handlingar till den som uttryckt önskemål därom.”
När Ulla-Britt och Marie återkom möttes de av ett ramaskri hos länsstyrelsens personal som vädjade: ”Inte nu igen. Ni anar inte hur många klagomål vi får ta emot. Vi lamslås av alla skäll-samtal.”
När uppgifterna om privatpersoners tilldelning av bensin kunde läsas i tidningen förlöstes ilskan hos medborgare som såg hur grannar eller varför inte ovänner fått betydligt större ranson än de själva. ”Ska en sådan person som N.N. ha så mycket extra-bensin för rena nöjesresor till krogar och dåliga fruntimmer när jag som kör enbart nyttoresor bara får en bråkdel?”, kunde det låta.
Julen inföll med milt och snöfritt väder i större delen av landet. Brottsligheten sjönk till låg nivå, trafiken och dessbättre även trafikolyckorna. På julafton samlades både barn och vuxna kring TV-apparaten. Julkalendern samlade fortfarande höga tittarsiffror. Årets version var ”Mumindalen” av Tove Janson. Barnen sjöng med i Erna Tauros trallvänliga visor. Da´n före da´n samlade Eva Rydberg och Lasse Kühler TV-tittarna kring sin show. På juldagen hade Jolos beredskapsserie, ”Någonstans i Sverige” premiär. Janne Carlsson blev den evige beredskapssoldaten ”Loffe” hos svenska folket. Annandagen vigdes åt Thore Skogmans underhållning på Berns.
Om julen i övrigt var mörk blev den ljus hos 93-åriga Annie Karlsson som bodde i en liten röd stuga i Göteryd utanför Älmhult. Hon fick den bästa julklappen av alla, skrev Norra Skånes helgreporter. Annie hade efter lång tid i mörker lagom till jul blivit ögonopererad på Växjö lasarett med lyckat resultat och kunde nu tydligt se de tända juleljusen.
Den 30 januari 1974 upphävdes ransoneringarna. Särskild oro i samhället vållade begränsningen av bensin. Motorjournalisten Lennart Öjesten i Expressen stärkte opinionen mot bensinransoneringen sedan han sett att det låg stora tankbåtar utanför Lysekil med laster av olja och bensin. De gick inte in i hamnarna eftersom oljebolagen ville fortsätta att höja priserna för bensin. Vid ransoneringsperiodens slut hade bensinpriset stigit med 25 öre till 1,45 kr per liter. Löjeväckande litet, tycker vi idag men chockartat för svenskarna då.
Vilka konsekvenser fick den här omtumlande perioden i samhället? Den förlöste ett energisparande som bitvis trotsade allt förnuft särskilt hos villaägarna. Det torgfördes underliga eller stundtals hälsofarliga råd. Medborgarna ombads att stänga alla ventiler och täppa till överallt i husen så att frisk luft inte kom in, att inte öppna fönster för att vädra, att inte tvätta händer och spola i toaletten mer än två gånger per dygn. Duscha skulle man göra helst bara en gång i veckan. I fronten gick den nya ”Gröna vågen” vars medlemmar torgförde utedass, gyttjigt vatten i bäckar och sjöar som alternativ till kranvatten och braskaminer som förbrukade mera energi än vad de gav tillbaka. TV-tittarna rekommenderades att enbart se nyhetsprogrammen och offentlig information till allmänheten av typ, ”Anslagstavlan.”
Samtidigt trängde sig omvärlden på. Världen blev mindre. Dittills okända mekanismer blottlades. Debatten om västvärldens svek mot tredje världen tog fart. Den billiga oljan hade fram tills nu varit en bärande förutsättning för den ekonomiska expansion som ägt i den industrialiserade delen av världen. Högkonjunkturen som varit i gång sedan andra världskriget stod inför ett bråddjup. I Sverige hade den fulla sysselsättningen kommit av sig redan i slutet av 1960-talet. Nu fick den ytterligare en knäck efter höjda priser på olja och andra basvaror. Dyra löneavtal höjde inflationen till över 10 procent. Det var först efter devalveringar av kronan som den socialdemokratiska regeringen under ledning av Ingvar Carlsson formligen piskade inflationen ur den svenska ekonomin på 1990-taler ner till nuvarande låga nivå.
Diskussionen om vilka energikällor som är rätt eller fel pågår fortfarande men mot en annan botten; omsorgen om miljön och klimatet. Det som hände för snart 50 år sedan var bara en föraning och förvarning. Vi fick för första gången veta att jorden är en ändlig resurs och att vi ska vara aktsamma om den. Därför kan det sägas att 2 000-talet började redan 1973.
