Av Tomas Gustavsson
”Lördagen den 7 september 1940 var varm och solig, det var ännu full sommar, och på eftermiddagen hade jag spelat tennis med några vänner i den vackra Hurlinghamklubben nära Putney Bridge…Sirenerna ljöd, men det var ju ingenting ovanligt, och vi klädde oss och gick och satte oss under de lummiga träden för att dricka te.”
Så här närmast pastoralt berättar Svenska Dagbladets Londonkorrespondent, Knud Graah Bolander, om Blitzens allra första dag. Bolander, eller signaturen ”Grey” som han gjorde sig känd som i sin svenska tidning, var en av inte alltför många svenskar som på plats kom att få uppleva och dessutom senare beskriva denna historiska dag. 43-årige Knud Graah Bolander var sedan 1933 stationerad i London och hade förstås under dessa korrespondentår skaffat sig många vänner i och stor kunskap om staden. Bolander hade sedan 1927 varit gift med Vera Andréen och hade också hunnit med sex år i New York för sin svenska tidning innan han placerades i London.
Bolander berättade vidare om denna märkliga lördag som av britterna kom att kallas, ”The Black Saturday”:
”Snart märkte vi att det inte var riktigt som vanligt. Luftvärnsartilleriet öster ut sköt mycket häftigare än det brukade och plötsligt förnam vi ett motordån som var starkare än vad vi någonsin hört tidigare.”
Bolanders sällskap lämnade tekopparna och sprang ut på en öppen gräsmatta i närhetens av klubbens paviljong där man hade fri sikt och nu började man förstå att något exceptionellt var på gång: ”Ut ur ett moln kom vad som såg ut som en hel bisvärm av svarta prickar. Men ändå gick det inte upp för oss att det var tyska bombplan förrän vi fick se en annan, mycket mindre svärm, komma från andra hållet och styra rakt mot dem.”
”Den lilla bisvärmen” var förstås engelska jaktplan som anföll angriparna och när Bolander en stund senare bröt upp från klubben berättade han om ett underligt moln på himmeln i öster:
”Det såg inte ut som något moln jag förut sett och det växte och blev tjockare och svartare, snart tycktes det täcka hela horisonten. Och plötsligt förstod jag att det var rök, brandrök, från en eldsvåda av gigantiskt omfång”.
Bolander hoppade nu in i sin bil och begav sig på en våghalsig resa genom ett London under våldsam attack. Men det var inte West End eller Westminster som brann. Bilen passerade utan problem parlamentsbyggnaden och Big Ben och körde ut på Westminster Bridge och strävade vidare österut mot Surrey Docks. Detta hamnområde, söder om Themsen, hade anor från 1600-talet och kallades länge för ”Greenland Docks” eftersom valfångare från Ishavet brukade ankra där. Sedan 1800-talet var dock Surrey Docks centrum för timmerimporten från Skandinavien och områdets prägel hittas fortfarande i gatunamn som ”Finland Street” och ”Norway Gate”.
Intressant är också att i den officiella bomb-loggen från den här lördagen hittar man klockan 18 att en oljebomb träffade ett stort timmerupplag som kallades, ”Swedish Yard”. Surrey Docks har också denna sommar, när temperaturen i veckor legat över 30 grader, varit ett jättelikt virkesupplag som innehållit 75 procent av allt lagrat timmer i den sydliga delen av England. 1940 hade alltså varit en ovanligt het och torr sommar och myndigheterna har insett att det inte gått att flytta denna enorma mängd av timmer. Istället har man gjort vad man kunnat med brandgator och bevakning samt att vattenbegjuta timret. Men mot tusentals ton med bomber går det förstås inte att skydda sig och när Bolander närmade sig upplaget brann vad pressen senare kommer att beskriva som ”ett antal jättelika lägereldar.” Att Bolander valde att åka just hit denna lördagskväll var inte så underligt för i området låg många institutioner med skandinaviska intressen som de norska och svenska sjömanskyrkorna.
De närmare tusen bomb- och jaktplanen hade dundrat in över Englands sydkust exakt klockan 16.14 och den brittiska spaningen förutsatte att jättearmadan skulle ge sig på flygfält, industrier, Londons förorter och möjligen området vid Themsens mynning. Men de 348 bombplanen samlade sig istället för en förenad attack på östra London, både norr och söder om floden. Vad ingen visste var att det här var början på det som kom att kallas Blitzen och att bomberna, med något litet undantag, skulle regna över London 57 dagar i rad! Bolander körde dock oförskräckt österut mot stadsdelen Rotherhite och hamndockorna och skildringen är i sin nästan märkliga återhållsamhet ändå högst dramatisk:
”Det var inte förrän jag var nästan framme vid dockorna (Surrey Docks) som jag såg lågorna. Och det brann inte på ett ställe utan på tio eller hundra. Det var en förfärande syn. Mitt för norska kyrkan låg ett hus som fått en fullträff och jag kunde inte som avsett komma fram till den svenska sjömanskyrkan, som finns längre fram på samma gata, för att se hur det gått med den.”
Den norska sjömanskyrkan, Ebenezer, hade stått klar och invigts av prins Oscar, senare Oscar II, 1872. Bolander berättade att han senare fick redan på att den svenska sjömanskyrkan på Lower Road blivit träffad, utbränd och fått stängas. Verksamheten flyttades till Glasgow och först på 1950-talet renoverades kyrkan i London.
Men Bolanders äventyr var inte över och nu visades han till en skola som tjänat som evakueringshem för tidigare utbombade familjer men som fått en direktträff med många döda, skadade och instängda i ruinerna. Bolander berättade inte uttryckligen i sin skildring vilken skola det gällde men det är inte svårt att räkna ut att det var Keatons Road School, på gatan med samma namn vilket är en tvärgata till Jamaica Road. Idag ligger Bermondseys tunnelbanestation på andra sidan Keatons Road men 1940 var inte järnvägsnätet utbyggt dit. Bolander berättade om besöket på den utbombade skolan:
”Räddningsmanskapert var i febril verksamhet med att gräva fram dem. Men högen av sten och virke och bråte var så stora att det föreföll vara ett hopplöst arbete.”
Över 30 personer dog vid direktträffen och kungaparet var så skakat av tragedin att man senare personligen kom att besöka den utbombade skolan. Bolanders dramatiska bilfärd gick vidare mot norra Themsenstranden via biltunneln mellan Rotherhite och Limehouse. Där fanns vid denna tid den finska sjömanskyrkan:
”Jag fann den finska kyrkan omgiven av tre flammande eldsvådor och med många fler längre bort. Ett whiskyupplag brann med en förfärande intensitet. Här konfronterades jag också med ett av släckningsarbetets svåraste problem. Brandbomberna hade hamnat på taket av ett femvåningars hyreshus och lågorna nådde just till översta våningen när brandkåren kom. Men när slangarna var utlagda och man skulle börja spruta vatten fanns det inget vatten. En sprängbomb hade trängt igenom gatan några kvarter därifrån och förstört huvudvattenledningen. Det var tragiskt att se brandmännen stå där med sina torra slangar medan huset brann.”
Men det kom också ett nattligt anfall mot London den här lördagen. Det inleddes 20.10 men då fanns Knud Bolander redan tillsammans med övriga internationella tidningsmän i London vid presscentret på Senate House nära British Museum. Denna 19-våningsbyggnad hade 1940 bara några få år på nacken och därifrån arbetade Bolander och dennes kollegor, bland dessa den välkände radiomannen Alf Martin, då korrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, mest av praktiska skäl. Här fanns nämligen presscensuren som alla telegram och artiklar vilka skickades från London måste igenom:
”Då jag sänt mina telegram och vid elvatiden kom ut från informationsministeriet var de mot öster vettande sandstensväggarna på huset mitt emot lika rosafärgande som snön på fjälltopparna kan bli vid solnedgången i Alperna. Från ministeriet var det många kilometer till närmaste eldsvåda och likväl så ljust som mitt på dagen. Och hela den östra hälften av himlen, ända upp till zenit, var flammande röd.”
Den orädde Knud Bolander, och en inte namngiven kollega, beslutade sig trots den sena timmen att köra mot eldsvådorna och passerade City för att närma sig stadsdelen Aldgate. Man såg att magasinsbyggnader i både i East India och West India Docks stod i lågor och omfattningarna av bombningarna söder om Themsen framträdde nu ännu bättre i nattmörkret:
”I Silvertown och kring Royal Docks rasade stora eldsvådor och i nordost syntes över hustaken lågorna från andra, väldiga bränder”.
Väl inkomna på Whitechapel Road stannade man bilen och en polisman bad att man skulle plocka upp en sjuksköterska som skulle vidare till sitt nattpass i stadsdelen Poplar, men saknade transport dit:
”Gång på gång måste vi vika av på sidogatorna, då huvudleden blivit blockerad av bombkratrar och varje gång vi stannade hörde vi visslande ljud från fallande bomber, braket av krevader och dånet från luftvärnsartilleriet. Det var inte utan att vi tyckte att vi sett och hört nog. Men den lilla sjuksköterskan satt där så lugn och glad över att ha fått skjuts och vi kunde inte vända och låta henne fortsätta ensam till fots i detta alltmer brinnande inferno.”
Knud Bolander skulle därför få vara med om ytterligare en märklig historia denna den första Blitzen-natten 1940. När man lämnat av sjuksköterskan och körde från Poplar såg man plötsligt två män som småsprang genom infernot och de brinnande gatorna. Man stannade bilen och frågade artigt om männen ville ha skjuts. Det var dock så mörkt att när dessa steg in i bilen kunde man inte urskilja några ansikten. Väl i bilen visade sig att den ene var kyrkoherden vid den finska kyrkan, Toivo Harjunpää:
”Det var verkligen ett enastående sammanträffandet att i det brinnande East End och vid en sådan tid på dygnet råka nästan den ende person vi kände i denna del av världsstaden.”
Inte förrän 04.30 lämnade de sista bombplanen London och efter sig hade man den kusliga skörden av 436 döda och 1 600 svårt skadade Londonbor. Och bara några timmar därefter var det dags för ett nytt anfall mot staden.
Bolander kom att stanna i London och fortsätta beskriva kriget för de svenska läsarna fram till 1942 när han flyttade hem till Stockholm. Den modige journalisten Knud Bolander avled den 22 mars 1968.