Av Tomas Gustavsson
Tunga militärkängor, en läderboll som blev allt blötare, målstolpar av kvistar eller stålhjälmar och en plan som nödtorftigt lagats från spåren av bombkrevader och massgravar. De var med andra ord några av de märkligaste fotbollsmatcher som någonsin spelats. Det faktum att tyskar och britter klev upp från första världskrigets skyttegravar i Flandern julen 1914 för att tillfälligt önska sina dödsfiender en ”God jul” var förstås rörande. Men att sedan någon också kickade upp en fotboll i ingenmansland och soldaterna började spela är mycket märkligt.
Som sport får fotbollen ofta kritik för den osämja som råder mellan rivaliserande klubbar och supporters men det finns motsatta historier både idag och för mer än ett sekel sedan. Även om brittiska tidningar började berätta om ”Christmas Truce” – vapenvilan – bara några dagar in på det nya året 1915 så har dessa händelser genom åren varit föremål för både debatt och heta diskussioner. Det finns till och med forskare som som påstår och påstått att berättelserna om fotbollsmatcher och andra idrottsmöten, som boxningsmatcher, skulle vara påhittade eller starkt överdrivna.
Ett problem kring källorna är förstås att truppernas överkommandon och de högre officerarna inte såg särskilt positivt på denna improviserade vapenvila och att ytterst få regementsrapporter därför beskrev dessa händelser. Efterhand under åren efter krigsslutet började dock allt fler vittnesmål i dagböcker och andra skriftliga källor att dyka upp och verifiera att något märkligt hade hänt julen 1914.
Vid jultid detta år var det första världskriget ännu inte fyra månader gammalt men ändå var skyttegravskriget redan ett faktum och massvis med soldater hade redan stupat. Inför julen skickade det tyska överkommandot tusentals små julgranar till fronten för att höja moralen hos sina soldater. Effekten blev istället den motsatta och när tyskarna dessutom började sjunga ”Stilla natt” bad man från de brittiska ställningarna om mer sång från fienden. Förutom att börja prata med varandra och bjuda varandra på mat och alkohol började snart ”gåvor” i form av knappar, bältesspännen och till och med hjälmar att byta ägare.
I England var vid den här tiden fotbollen på stark frammarsch som folksport och Everton, Oldham, Blackburn och Burnley de starkaste klubbarna 1914. I Tyskland hade 86 klubbar från tysktalande områden samlats i Leipzig redan 1901 där man bildat ett fotbollsförbund.
Den tyske löjtnanten Kurt Zehmisch, som överlevde första – men inte andra – världskriget, skrev en dagbok vilken inte hittades förrän 1999 och där han berättade om julhändelserna vid krigsfronten 1914: ”Några britter plockade fram en boll från skyttegraven och en livlig match påbörjades. Så fantastiskt och underbart – tack vare fotboll och jul, kärlekens högtid, kunde dödsfienderna samlas och bli vänner.” Zehmisch berättelse visade sig senare vara en av många liknande längs fronten och på några ställen fanns till och med ”slutresultat” rapporterade. Nämligen att tyskarna skulle ha vunnit eller som det skrevs: ”3-1 for Fritz.”
Historiker anser också att det bara var just julen 1914 som något liknande hände under hela världskriget. I takt med att gaskriget inleddes, tyskarna bombade London med luftskepp och antalet stupade ökade blev hatet för stort för liknande, spontana eldupphör. Att historien om julfreden var viktig, oavsett omständigheterna, visades också långt senare. På hundraårsdagen av julen 1914 avhölls flera ceremonier och avtäcktes flera minnesmärken både i Tyskland och Storbritannien. Prins William och dåvarande engelske förbundskaptenen Roy Hodgson invigde exempelvis en minneslund i grevskapet Staffordshire och det spelades också minnesmatcher mellan engelsmän och tyskar. Något som gjorde att de spontana händelserna vid skyttegravarna fick ett evigt, positivt skimmer över hundra år efter att slutsignalen gått julen 1914.
