Av Tomas Gustavsson
Det är en julaftonsförmiddag på 1960-talet. Blötsnön ute på Östra Torget i Jönköping har trängt sig med in när vi passerat tröskeln till ”Koges dekorationsateljé”.
Smaka förresten på det ordet idag, ”dekorationsateljé.” Men det är precis vad det är för i det här gamla trähuset trängs halvfärdiga skyltar, färgburkar, reliefbokstäver, inredningsattiraljer och mycket, mycket annat. Dock syns inga anställda till, det är ju julafton och alla verkar vara lediga. Men plötsligt ryter någon: ”morsning” och där står han. Bred på flera sätt och välkomnande med en bamsekram och det bredaste av leende. Glasögonen slåss dessutom med mustaschen om att vara de kraftigaste i Koges vänliga ansikte. Fast ”Koge” säger egentligen bara de äldre i släkten, för oss något yngre är han den annorlunda, spännande och definitivt oförutsägbare. Konstnären, reklammannen och livsnjutaren men framför allt v-å-r farbror Kalle!
”Vad roligt att ni kom, men jag måste ge mig ut för några snabba ärenden, sedan kan vi fika.”
”Några ärenden” på självaste julaftonen frågar vi oss?
”Ja, jag har ju inte hunnit köpa några klappar ännu, men affärerna har väl öppet ett par timmar till”, skrattar han lite urskuldande, drar samtidigt på sig sin kraftiga pälsulster och försvinner ut i snögloppet med ett snabbt: ”Hej då!”
Jaha, där står julaftonsbesökarna men åtminstone vi yngre börjar snart hitta intressanta saker i ateljén. Nytt för året verkar vara en liten avlång, röd skylt med en tecknad, rödmosig tomte med spretigt skägg, hår och luva på trekvart. Texten lyder: ”Nu jävlar är det jul igen”…
Farbror Kalle eller ”Koge” då, med dopnamnet Karl Olof Gustavsson, var född mitt under första världskriget och näst äldst av fem syskon. Medan hans tre bröder och syster Ulla kom att ägna sig åt mer traditionella yrken hade ”Koge” en talangfull och konstnärlig sida som kom att prägla hela hans (alltför korta) liv. Redan på 1930-talet inledde han sin bana inom reklam- och dekorationsbranschen i Jönköping och han var verksam där ända in i 1970-talet och till bara några år före sin död. Måleri var var dock hans stora intresse och det finns oljor, teckningar och andra illustrationer av mycket god klass. Men akvarell-målningen kom att bli hans stora passion, speciellt under den sista delen av hans liv när ”Koge” delade konsten med arbetet som teckningslärare. Det finns en välkänd serie av akvareller med motiv från omgivningarna till den gård, Kråketorp, utanför Jönköping som han hyrde under många år. Motiven är suggestiva och vackra, men genomgående ganska dystra och visar på en annan sida hos denne utåt oftast så glade och (över)optimistiske person.
Det finns också en obetalbar intervju som Aftonbladets reporter, Ebba von Essen, gjorde med ”Koge” i februari 1973. Under rubriken ”Jobbet har aldrig passat mig” berättar ”Koge” med en stor portion galghumor om sitt nya livsval. Han vet att han är en uppskattad konstnär och berättar själv om sina redan populära akvarellmålningar: ”Jag hoppas kunna sälja en tavla i veckan”, skrattar han och släpper därefter alla hämningar i den stora kvällstidningens intervju:
”Sedan har jag något fiffigt på gång – hästmåleri. Tänk själv, ridklubben i den här stan har 800 medlemmar och 60 hästar i stallet. Det blir många stiliga tavlor på favoritkusar”.
Vidare:
”Mina porrtavlor däremot har aldrig slagit igenom, tyvärr, för dom är mycket ömma och fylliga om jag får säga det själv.”
”Jahaaa!” Vi hoppar till när ”Koge” efter någon timme stormar tillbaka in i ateljén bärandes på en ansenlig hög av paket av olika storlek och med ett mycket nöjt uttryck i ansiktet. Vi frågar försiktigt om det inte var ordentligt utplockat på hyllorna i de affärer som ens hade öppet denna julafton?
”Jovisst, men det gjorde det hela lättare. Man fick ju köpa vad som fanns kvar”, frustar ”Koge” innan han får av sig Ulster, går fram till spisen och häller upp glögg till de vuxna i sällskapet.
