Julen i svensk lyrik firas på landsbygden

Julen i svensk lyrik firas på landsbygden

Av Billy Bengtsson

Säg gammaldags jul och många tänker på Ingmar Bergman-filmen, “Fanny och Alexander”, där stormamman Helena Ekdahl i Gun Wållgrens gestalt kärleksfullt ser hur hennes stora stökiga snöbollskastande familj drar genom storstaden för att samlas till julfirande 

I svensk lyrik är julen inte urban som  hos Ingmar Bergman utan lantlig. Julen firas i sällskap med höga mumlande furor och tysta melankoliska granar som håller vakt över åkrar och ängar när de sover sin vintersömn under en djup bädd av snö. Har någon storstadsfigur sin plats i sådan andakt skulle det vara allas välgörare Karl Bertil Jonsson.

Edvard Evers var  prost och kyrkoherde i Matteus församling i Norrköping. Han tillhörde psalmbokskommitten och har skrivit en predikosamling över årets texter. Han har också skrivit en av våra mest sjungna och spelade julhymner, “Jul, jul, strålande jul”, där en tydlig fond av svensk ödemark tonar fram.

Betlehems stjärna” har sin särskilda bakgrundshistoria. I “Vapensmeden” berättar Viktor Rydberg om Jönköping och Margit som rodde över Vättern. Det var scenen som 1891  födde dikten, “Betlehems stjärna”.  Den tonsattes 1893 av Alice Tegnér, hennes enda insats i den nu gällande psalmboken (ps 134) liksom för Rydberg. I stjärnans sken möttes dåvarande småbarnsmamman Alice Tegnér som skulle bli allas vår sång-mamma och den gamle vittre skalden Viktor Rydberg.

Viktor Rydberg

Victor Rydberg växte upp moderlös. Han skaffade sig lärdom genom självstudier och hade vid slutet av sitt liv blivit både omstridd och aktad. Han var inte bara skönlitterär författare  (Bekant hos den stora publiken för den romantiska berättelsen om zigenarflickan Singoalla) utan också samhällsdebattör. Under två decennier arbetade han som journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med vars hjälp han spred sitt frihetsbudskap till gagn för den framväxande liberalismen.

Lillans andliga mamma (Ni minns, hon som kom till jorden) Alice Tegnér fick själv aldrig någon Lillan, däremot sönerna Torsten och Gösta. ”Sjung med oss, mamma”, gastade de båda gossarna och uppmaningen blev titel på hennes mest älskade sångbok. I den här psalmen vänder hon sig bort från barnvisornas trallvänlighet. Melodin har ett tonspråk som för tankarna till det tidiga 1800-talets klassiska kompositörer. Trots att tredje och fjärde verserna sällan sjungs lyser de båda diktarnas andliga ensamverk som en stor och klar stjärna på trettondagens midvinterhimmel. I det inre örat hörs hur sopranerna i sluttonerna  tar täten i den väl samövade kören i hyllningen till de orientaliska furstarna som tillsammans med Judeéns trasproletariat böjer knä inför undret i stallet.

Finns det någon likhet mellan Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén och Klarabohemen, revyaktören och Filipstadssonen Nils Ferlin? Inte mer än att båda var diktare, svarar de flesta. Men vi upptäcker ytterligare en parallell. Båda närmade sig julen i sin lyrik på samma sätt; med respekt för budskapet och för människornas öppenhet att ta emot det samma.

Carl David Af Wirsén gjorde sig bekant för stark konservatism. Under hans 29 år som ständig sekreterare tyngdes Svenska Akademin av det oinskränkta gubbväldet. Allt sökande i nya riktningar förbjöds. Samtidigt var af Wirsén en mycket lärd man som talade 14 kulturspråk flytande. Han ville gå till eftervärlden som den banbrytande vetenskapsmannen men blev mest känd för sina dikter, som präglades av en romantisk efterklang. Ett exempel är den populära sommarpsalmen, “En vänlig grönskas rika dräkt”. Ett annat är den här dikten om årets största högtid:

Läser vi igenom Nils Ferlins sex diktsamlingar, finner man ofta hur han var hemmastadd i biblisk framställningskonst. Exempel i den vägen är Mästaren, Getsemane, Du kvinna och Maria Magdalena. Den här juldikten bär också vittnesbörd om hans andliga beläsenhet. Det sades att Ferlin var ytterligt noggrann när han skrev sina texter. Varje dikt kunde bli föremål för otaliga omskrivningar och korrigeringar.

I en dikt av storstadsdiktaren Bo Bergman tecknas en miljö som Nils Ferlin mer än väl kände till:

Det är mörk advent och den korta dagen kämpar sin hopplösa kamp mot den långa natten. Men när ljusen tänds ett efter ett brister vår annars så lågmälda psalmtradition och kyrkorna fylls av smattrande trumpetstötar, jublande körer och klingande hornmusik.

Den här psalmen har en osvensk klangfärg i sitt pampiga tonspråk. Melodin är en import och komponerades 1881. Tolv år senare skrev Johan Erik Nyström (1842-1907) den svenska texten. Han var filosofie doktor och verkade under en period som missionär för Svenska Missionsförbundet i Algeriet.

Hur många vet att samma psalm också använts som filmmelodi? I Vägen till Klockrike från tidigt 1950-talet efter Harry Martinsons roman hittar den ömsinte luffaren Bolle i Anders Eks gestalt hem till den arme ynglingen med vattenhuvudet i Tönnersjö. De båda sorgsna föräldrarna lever sina liv i ensamhet tillsammans med den sjuke sonen. Hit gör sig inga människor ärenden. Därför är luffaren välkommen. Han kommer med berättelser och nyheter. Som tack serveras han det bästa huset förmår, fläskhare med pressgurka. Då, när glädjen knackat på dörren till detta sorgens hus, sjunger fadern i huset sin hyllning till den segrande fursten, stödd i det följsamma psalmodikonet, som på den tiden kallades fattigmannens orgel.

Resan ut i svensk landsbygd kan vara trist när det ges syn för sägen om avflyttning och folkminskning. I några fall har hela gårdar blivit sommarbostäder. Ibland har flykten från landsbygden skett utan att någon eller något annat kommit i stället. Hus där kupor och verandor störtat in, möter den vägfarande liksom fönsterrutor som slagits sönder och uthus som fallit till marken med väggar och tak som blivit brädhögar.  Slår besökaren en lov runt huset hälsas denne välkommen av ett sönderrostat bilvrak som inte haft påhälsning sedan motorn slaktats på den sista användbara komponenten.

När Anders Österling diktade om bondejulen fanns inga kreaturslösa gårdar. Det var liv i alla byar, i fähus och stall. Anders Österling överbryggade många tiders diktar-cykler under sitt långa liv. Han var ledamot i Svenska Akademin i 60 år varav 20 år som ständig sekreterare. Läs den här dikten och vandra i minnet på allén med pilar upp till den arbetstyngda gården.

Vi ska också ta in juldikterna i den nordiska gemenskapen. På Bispebjerg i Köpenhamn reser sig en monumental kyrka mot himlen med trappstegsformade mönster. Det är Grundtvigkyrkan som med höjd i valven och flödande sol genom de generösa fönsterinsläppen erinrar om honom som förde in ljuset i den danska kyrkan. 

Nikolaj Fredrik Severin Grundtvig (1783-1972) var präst, författare, politiker, historiker och folkbildare. Som pedagog hävdade han idén att medellösa men bildningshungriga ungdomar borde få komma någonstans där de kunde förlösa sin fattiga ande. Därmed lade han grunden till folkhögskolorna och den kunskapsförmedling utan vilken 1900-talets utveckling mot demokrati och välstånd i både Danmark och Sverige varit en omöjlighet. Djärvt bröt han mot den inre missionen vars glädjelöshet vilade tung över Jyllands hedar och stränder. Hans arv till sina troende landsmän var Grundtvigianismen, en glad kristendom som predikades i en kyrka med vida rättsliga ramar. Liksom den samtida svenske psalmisten och aktivisten Oscar Ahnfelt verkade Grundtvig under förtryck. Danmark var vid den tiden långt ifrån någon demokrati. Den kyrkliga och världsliga överheten tålde honom inte. Allt vad han sade och skrev skulle förhandsgranskas. Ibland hektiskt uppskruvad av arbetsglädje, ibland förlamad av ångest jagades han periodvis ut i själens ödeland. Men mörkret vek för ljuset när han skrev den här dikten som färgas av hans glädje inför julen:

Visst känner Ni igen versen. Den ingår i psalm 427 i den svenska psalmboken.

Märkligt kan det tyckas att sedan Finland blivit ryskt storfurstendöme blommade den svenska litteraturen hos vår östra granne som aldrig förr. Vi tänker då på Johan Ludvig Runeberg, Johan Vilhelm Snellman och Elias Lönnrot. Där och då skrev Zacharias Topelius sina berättelser som fängslade intresset hos både äldre och yngre läsare i hela Norden. Han var professor i rysk, finsk och svensk historia samt rektor för universitetet i Helsingfors. Lyssna på texten som predikar enkelhet och anspråkslöshet i hans julvisa, lyssna även på musiken som komponerats av Jean Sibelius, den finska nationens stämma ute i världen.  I den här julsången möter vi stolta furor och granar som trotsar den djupa snön när träden reser sig i den finska storskogen. Men inne i ett hus löper ljuset genom fönstren vidare ut i den stränga kylan med budskapet om julens löfte som besegrar mörker och hopplöshet även i djup midvinter.

Finns det då inga nya dikter och visor med julen som tema? Är allt som sjungs och spelas om julen produkter av tidigare sekel? Det är svårt för ny diktning att bereda sig plats i den traditionella julrepertoaren men det finns två exempel som båda är produkter av framstående kompositörer och diktare av i dag och som båda knackar på dörren till klassikerna. Den första är “Koppången” där Py Bäckmans text pulserar som ett stilla vindstråk genom ett tyst och orört landskap. Ordet jul förekommer inte i visan. Men den påminner om att det finns tillfällen i livet då den jäktade nutidsmänniskan äntligen tillåter sig att tänka en tanke till slut. Kanske kommer då det förflutna så nära att vi tycker oss kunna beröra det och även höra samman med det. Musiken har stämts i folkton av  kompositören och multi-musikern Per-Erik Moreaeus.

Ett år kan vara som ett liv i miniformat. Det kan liksom livet innehålla glädje men också besvikelse. När försommaren står som mest skir i juni kan sorgen slå ner. Alltid lika oförmodad och ovälkommen som Astrid Lindgren en gång påminde oss om. Men tröst och hjälp kan anlända, lika oförmodat som välkommet efter ett års långa rad av plågsamma motgångar. En förbarmande famn kan öppna sig när ljusen tänds och midvinterdagen dör. Benny Andersson (musik) och Björn Ulvaeus (text) tonar ut i tröst och vila när Du lägger till i Din “Vinterhamn”. 

Vilken är då den mest älskade julsången? Svårt att välja i ett så stort register. Men möjligen, “Nu tändas tusen juleljus” eftersom den sjungs med samma glädje i både kyrkliga och profana sammanhang. Läs om sången och om dess upphovskvinna, Emmy Köhler, här nedan!

Anonym författarinna till mest älskade julsången

“Nu tändas tusen juleljus

på jordens mörka rund.

Och tusen, tusen stråla ock

På himlens djup-blå grund.”

Ingen julglädje är fullständig förrän en barnkör tonat ut i den här psalmen som är så enkel och lätt att ta till sig både i text och melodi. Fortfarande firar Sverige jul i sällskap med Nu tändas tusen juleljus. Vem vet om den inte sjöngs mer än någonsin den nedsläckta julen 1973 då ransoneringarna halades upp ur tomtesäcken?

Emmy Köhler.

Ändå är upphovet, Emmy Köhler (1858-1925) en av våra mest okända psalmförfattare. Hon förekommer i psalmboken med endast det här verket. Det är heller inte säkert att hon tänkte sig att Nu tändas tusen juleljus skulle sjungas som psalm när hon skrev den 1898 eftersom hon publicerade den i 1899 års utgåva av Korsblomman. Emmy Köhler hade fram till dess i första hand framträtt som författare till barnvisor och uppbyggliga berättelser.

Varför har Nu tändas tusen juleljus blivit så omtyckt och så ofta sjungen? Kanske för dess spänningsfält som känns igen från Charles Dickens En julsaga och andra klassiska julberättelser. Här möts lyckan och olyckan; vardagens larm och helgens andakt. Men när dagen är som kortast, när det bara återstår kyla och utanförskap, viker den kalla svarta natten för ett stilla värmande ljus som hälsar den vilsegångne välkommen hem.

“I varje hjärta armt och mörkt

sänd du en stråle blid,

en stråle av Guds kärleks ljus

i signad juletid.”

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published.