Av Tomas Gustavsson
En gång i tiden var den gängse bilden av London en dimmig gata med bara knappt skönjbara siluetter av människor och byggnader. Något som var det perfekta scenariet för deckare och ibland romantiska filmer och böcker. Den berömda smogen, kombinerat av orden smoke (rök) och fog (dimma), var ju också ett alldeles speciellt Londonfenomen. De senaste 30 åren har dock den ibland dödliga och kusliga dimman helt uteblivit.
Det är också märkligt att den dödliga dimman som vi kallar smog inte skapade någon större panik hos Londonborna själva förrän under det värsta men också sista riktigt stora utbrottet 1952. En anledning var förstås den stora andelen människor som för ett halvt sekel och tidigare levde med olika typer av lungsjukdomar i främst de fattiga delarna av London. Det var inte ovanligt att människor ”hostade ihjäl sig” året runt medan utbrotten av den brungula dimman som kallades peasoup, ärtsoppa, med viss oregelbundenhet bara drog in över staden då och då. Redan på 1200-talet noterades faktiskt luftföroreningar i London och åtskilliga författare, bland dessa Oscar Wilde, Arthur Conan Doyle och Charles Dickens, hade genom seklerna beskrivit den dåliga luften i staden i sina romaner och essäer.
Fredagen den 5 december 1952 hade julhandeln startat i ett London som under året före, 1951, fått ett lyft genom stadsutställningen, ”Festival of Britain.” Britternas krigshjälte nummer ett, Winston Churchill, hade också ett år bakom sig som premiärminister i sin första regeringsbildning efter kriget. Bara tio månader tidigare i februari, hade dessutom drottning Elizabeth II tillträtt som regent efter sin avlidne pappa, George VI och förberedde nu som bäst sitt första radiosända jultal till det brittiska samväldet vilket ännu till stora delar bestod. I West End hade i november Agatha Christies pjäs ”The Mousetrap”, på svenska ”Råttfällan”, satts upp på The New Ambassador Theatre vid Covent Garden. Långkörarnas långkörare bland teaterpjäser som bara med ett avbrott för pandemin fortfarande går, om än på en ny teater, i London. Londonvädret i slutet av november 1952 hade varit ovanligt kallt och med snöfall under flera veckor vilket gjort att Londonborna eldade sina kolkaminer för fullt. Detta med den typ av billigt kolbränsle som fanns tillgängligt. Nackdelen var att denna budgettyp av kol hade högre andel av svavel, gav sämre effekt och dessutom sotade kraftigt.
Det fanns bättre kol att tillgå men denna exporterades istället till andra länder eftersom Storbritannien fortfarande sju år efter kriget var i närmast desperat behov av inkomster. Förutom koleldningen i de många tusentals spisarna i London såg den ökande trafiken, de stora kolkraftverken och de många industrierna vilka fortfarande låg märkligt centralt i London till att spä på de redan stora problemen med den dåliga luften.
Just den 5 december 1952 uppstod också det väderfenomen som kallas inversion eller spärrskickt och betydde att ”ett lock” effektivt lades över koldimmorna i staden där sotpartiklar och svaveldioxid därmed ”förpackades” effektivt längs Londongatorna. Fukten från den kyliga nattluften kondenserades också runt sotpartiklarna som blev till en sur och illaluktande aerosol av luftföroreningar under högtryckets lock. Denna fredagsmorgon syntes till exempel inte längre statyn av Lord Nelson uppe på sin pelare på Trafalgar Square och snart stoppades också all båttrafik på Themsen. Det gick nämligen inte att navigera fartygen ute på floden. Broar stängdes dessutom och busstrafiken försenades kraftigt när fordonen bara kunde ta sig fram med en fart av några få kilometer i timmen. Tunnelbanan påverkades mindre men nere på stationsplattformarna var ändå sikten bara några tiotal meter.
De största och mest oroande problemet var dock att människor började må illa och känna sig allmänt dåliga. Köerna vid stadens sjukhus ökade därför och snart gick det inte att få tag på doktorer till hembesök, vilka fortfarande var vanliga, eller ambulanser till hostande patienter med andningssvårigheter och andra luftbesvär.
Normalt brukade det som kallades ”smoggen” bara stanna något dygn i London men när det uppträdde den här gången blev det helt annorlunda. Den varma, illaluktande och gula dimman kröp allt längre in i husen och byggnader och när lördagsmorgonen grydde var förhållandena ännu värre i staden än under fredagen. Trots detta höll tidningarna fortfarande en låg profil runt denna ”icke-nyhet” som ofta kallades jovialiska saker som ”London peculiar” – Londons egendomlighet – i spalter och rubriker. Sikten var under smoggens andra dag i London på sina ställen noll och mätningar visade att de giftiga delarna av luftföroreningarna hade ökat med 20 procent på bara ett dygn. De personer vilka av någon anledning tvingades ut på gatorna täckte ofta sina ansikten med schalar och halsdukar eller möjligen med de verkningslösa ansiktsmasker som kunde köpas på apoteken.
Nu fick också idrottsevenemang och till och med teaterföreställningar (dimman kröp in i lokalerna) ställas in och under helgen avbröts exempelvis en föreställning mitt i operan, La Traviata, på 1600-talsteatern Saddlers Wells i Islington. Publiken kunde nämligen inte längre se skådespelarna uppe på scenen! Olyckor och brottslighet började också öka i London på grund av katastrofvädret. Vid Norwood Junction i Croydon blev exempelvis några järnvägsarbetare dödade och skadade sedan de blivit påkörda av ett tåg. Det tog dessutom ambulanserna en timme att ta sig till platsen och när man kom fram såg man att utryckningsbilarna leddes av män med facklor som gick före på gatorna för att man överhuvudtaget skulle kunna ta sig till olycksplatsen. Inte så underligt eftersom inte heller gatubelysningen längs Londongatorna kunde ses i dimmorna. Söndagen fortsatte på liknande sätt men det var egentligen bakom kulisserna på sjukhus och i hemmen som den stora dramatiken pågick – där dog människor på grund av hjärtproblem, lunginflammation, luftrörskatarr och tuberkulos. Nästan alla de drabbade klagade på andningssvårigheter.
På måndagsmorgonen stod det också klart att runt 3 000 Londoninvånare hade dött sedan fredagen, men ännu så länge var det bara myndigheterna som kände till denna ruskiga siffra. Och under ännu ett dygn skulle ”mördardimman”, hemsöka staden. Först på tisdagen, den 9 december, kom en svag vind som tillsammans med andra förbättringar av vädret slutligen lyfte av ”locket” över den dödliga ärtsoppan och visade ett märkligt och sargat London. Men tragedierna fortsatte de närmaste tre månaderna när tusentals personer med olika typer av lungsjukdomar och andra åkommor avled. Idag räknar man med att smoggen 1952 och dess följder totalt skördade runt 12 000 offer plus att många människor fick livslånga sviter.
Siffrorna var minst tre gånger högre än normalt under samma tid och även i sitt akuta skede värre än den i skräck hågkomna koleraepidemin i staden 1854. Myndigheterna reagerade om än långsamt, trots att en mindre repris av händelserna 1952 upprepades redan i november året efter. Först ett år senare tillsattes en kommitté som i förlängningen ledde fram till den lag som klubbades av parlamentet 1956 (Clean Air Act) och började reducera luftföroreningarna. Detta tillsammans med att koleldningen i långsam takt fasades ut till förmån för andra bränsleformer som olja, gas och elektricitet, gjorde att ”ärtsopporna” blev allt färre men långt in på 1960-talet förekom mindre utbrott av mördardimman. Och så sent som 1991 talar man om den senaste – eller förhoppningsvis sista – smoggen. Då fick 180 personer sätta livet till.
Så även om smogen idag skulle vara ett minne blott i London finns förstås ändå ”fog”, dimma, för den som vill ha romatik(?) runt staden. Men som författaren Oscar Wilde humoristiskt uttryckte det: ”Före Turner fanns ingen Londondimma”.
(Turner var Londonkonstnären som specialiserade sig på dimmiga Londonmotiv.)
