Hertha Odeman

Hertha Odeman

Nazismens onda väsen tömde hennes skrivarådra

Av Billy Bengtsson

Nationens minne av författaren Hertha Odeman har lösts upp trots att hon ansågs så begåvad, särskilt i sin återgivning av skånskt folkliv.

Varje sommar framför skådespelaren Ingvar Andersson och hans dotter Maria Ingvarsdotter humor av skånska författare när de ger berättarteater i hembygdsgården Västergårda i Vinslöv. En trogen publik återkommer sommar efter sommar och applåderar flitigt föreställningen som bygger på texter av Fritiof Nilsson Piraten, Max Lundgren och andra skånska klassiker. I den raden ingår även berättelser av Hertha Odeman, som inte många längre känner till. Kanske för att hennes författarbana fick ett så tidigt och obarmhärtigt slut.

Hertha Petréa Odeman föddes den 21 april 1890 i Malmö som dotter till fastighetsägaren Jöns Olsson och Hanna Bengtsson. Herthas yrkesbakgrund i ungdomen liknade Astrid Lindgrens. Hon genomgick flickskola, arbetade som guvernant, studerade vid handelsinstitut och fick sedan tjänst som kassörska vid en bankirfirma i Malmö och Karlskrona. 1919 flyttade hon till Stockholm där hon fram till 1927 var kontorist vid Svenska Telegrambyrån. Under den tiden började hennes skrivarådra att pulsera. Hon skrev en mängd noveller för Idun och Bonniers. ”Av skånsk lera”, var titeln på hennes debutverk.  Porträtt från den tiden visar en modeveten ung dam med sorgsamma ögon och elegant frisyr. Det föreföll som om hon satsade helt och fullt på en författarkarriär när hon 1928 återvände till Malmö. Där utgav hon två novellsamlingar i bokform med skildringar av skånskt folkliv på ett sätt som kritikerna ville jämföra med Victoria Benedictssons berättarteknik. 1931 blev hon medlem i Sveriges författarförening. Snart började hennes livs stora äventyr. År 1932 bosatte hon sig i Wien där hon fortsatte sitt författarskap medan hon levde ogift tillsammans med den österrikiske elektroingenjören Felix. 

Allt flöt på i sju år. Tillsammans med Felix pulserade hennes diktarådra och hon skrev flera böcker nere i sin mellaneuropeiska utpost. Men 1939 började ett sorgens kapitel i hennes liv.  Världskriget bröt ut och samtidigt tvingades hon återvända till Sverige eftersom hennes far blivit sjuk. Att vända tillbaka till Österrike blev en alltmera fåfäng tanke i takt med att kriget ökade i intensitet. Hennes liv präglades av oro för fästmannens öde nere i Österrike. Hon flyttade åter till Stockholm 1943 samtidigt som hennes författarkarriär gick på allt högre varv. Under beredskapsåren trycktes hennes böcker i nya upplagor och nu skrev hon också radiopjäser. Ytterligare framgångar rönte hon i form av Gunnar Skoglunds film ”Klockan på Rönneberga” från 1944, som baserades på hennes novell från 1930, ”Solskensnatten.”

I Herta Odemans texter blixtrade och spakade det av roliga skånska dialektord, stavade så som de uttalades. Med rörande omsorg om de svaga och fattiga lyfte hon fram dem som förlorat, som ingen annan brydde sig om. Ofta var det kvinnor och barn.

Som författare kunde hon närmast beskrivas som provinsialist med Sven Edvin Salje, Vilhelm Moberg och Birger Norman som andliga bröder eftersom hennes motivkrets till stor del fanns i hennes hembygd. De existentiella frågeställningar som behärskade litteraturen på 1940-talet passade henne ganska illa. Likaså den inåtvända och subjektiva berättarstil som växte fram i svensk litteratur under 1950-talet. För att inte tala om 1960-talets politisering. Allt sådant medverkade till att intresset för hennes verk klingade av.

Hon hann aldrig uppleva framgången att SVT 1981 dramatiserade tre av hennes noveller, ”Himmelens stjärnor”, ”I pjönaleken” och ”Kung Jöns” med manuskript av Gertrud Hemmel och i regi av Rune Formare. Inte heller att i samband med TV-sändningarna utkom ett urval av hennes texter med titeln ”Himmelens stjärnor” och andra skånska noveller. Hon hade då varit avliden sedan den 27 februari 1977.

Berättarteatern i Vinslöv är sannolikt det enda forum där Hertha Odemans verk fortfarande framförs, som sig bör på Herthas eget sydskånska idiom. Inte ens i en annars så komplett författar-biografi som Carol Olov Sommars ”Litterära Vägvisare genom Skåne, Blekinge och Halland” finns hon omnämnd. Hennes framgångssaga kunde skrivits i flera kapitel om inte ondskan i nazismens innersta väsen brutit in i hennes liv.

Det hade en stund glimmat där inne bland det kolsvarta, och tvärsigenom samma mörka djup letade sig en vals´ osvikligt taktfasta um tata, um tata…Skenet och ljuden i förening utgjorde en hemlighetsfullt sugande kraft, som magnetiskt drog Villes cykel mot sig. Vägen däremot bestod – åtminstone nu i djupa mörkret – uteslutande av hjulspår, stenar och trädrötter – sådant, som en cykel ovillkorligen ska ner i eller upp på, först med framhjulet och sedan med bakhjulet. Det stötte, det skumpade, pedalen skrapade emot, stänkskärmen skångrade, Villes kinder dallrade – hopp – duns – trrr… Om Ville hade hållit tungan rätt i munnen, skulle han inte ha haft lång bit kvar av den. Men – va frågar en påg på väg ti dansebanan etter sånt? Ville flådde på. Han hade kommit sent åstad, för han hade måst skjutsa morbror från stan till kvällståget. Far och mor trodde förstås att han låg i sängen nu, likasom de – å de kunne di ju tro!

(Inledningsraderna i novellen “Himmelens stjärnor”)

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published.