Nåddes toppen av världens högsta berg redan 1924?
Av Tomas Gustavsson
1953 bestegs världens högsta berg, Mount Everest, av Edmund Hillary, från Nya Zeeland, och den nepalesiske sherpan Tenzing Norgay. Men det fanns en liten skugga över denna fantastiska bedrift och den finns kvar än idag. Var det kanske så att Everest hade ”besegrats” redan 29 år tidigare – Alltså 1924?
Mysterier har alltid fascinerat. Oavsett om det gäller ouppklarade mord som det på Olof Palme, frågan om vem som var Jack The Ripper eller skeppet Mary Celeste. Eller kanske vilka de faktiska omständigheterna var kring Estonias förlisning. Men det finns också ett historiskt frågetecken kring Mount Everest bestigning. Medan britterna misslyckats under de geografiska kapplöpningarnas dagar med att både bli först till Nordpolen (amerikanerna Peary och Henson, 1909) och Sydpolen (norske Amundsen 1911) så riktades blickarna mot den så kallade ”tredje polen”, alltså världens högsta berg. Det 8 849 meter höga Mount Everest hade mätts upp först i mitten av 1800-talet och inte förrän 1921 skickade engelsmännen, med Royal Geographic Society som arrangör, en rekognoceringsexpedition till Himalaya för att mäta och hitta vägar fram till berget. Ett stort problem var att både Tibet i norr och Nepal i söder var helt slutna länder för utlänningar och det krävdes mycket diplomati, med bland annat Dalai Lama, för att ens släppas in på den norra rutten mot berget. Idag görs de flesta klättringsförsök mot Everest från Nepalsidan i söder. Bara resan från startpunkten Darjeeling i Indien till baslägret vid Everest tog vid den här tiden också sex veckor.
När britterna skickade sin första klättringsexpedition året efter 1922 fanns en stark uppställning med bland annat George Mallory, som varit med redan under 1921:s expedition. Mallory, som var en 37-årig skollärare och trebarnspappa från grevskapet Cheshire och hade kämpat i första världskriget, klättrade på sin fritid men ansågs ändå vara en av världens allra bästa alpinister. Expeditionen varade mellan mars och augusti 1922 eftersom det krävdes lång tid för att acklimatisera sig på den höga höjden. Man hade dessutom med sig bärbara syrgastuber men dessa var inte bara tunga utan också omdiskuterade då vissa alpinister ansåg det vara ”osportsligt” med denna typ av hjälpmedel.
Under sommaren gjordes flera försök av olika konstellationer att bestiga toppen och detta både med och utan hjälp av syrgas. En kvartett ledd av Mallory nådde 8 225 meter utan syrgas innan man tvangs vända om och några veckor senare var det en ny grupp, ledd av en annan framstående klättrare, George Finch, som nådde 8 326 meter innan påfrestningarna för några av deltagarna gjorde att man måste vända. Denna höjd var också högre än någon flygande pilot hade varit uppe på vid denna tid och det fanns före expeditionen farhågor om att människokroppen inte kunde överleva på dessa höjder. Vilket alltså Mallory, Finch och de andra snabbt visade att man visst kunde även om påfrestningarna var stora och kläder och annan utrustning långt ifrån den som dagens bergsbestigare har tillgång till. Expeditionen 1922 fick ett tragiskt avslut när man under ett tredje toppförsök drabbades av ett snöskred som dödade sju av de lokala bärarna. Det kanske också var därför som 1923 års expedition fick ställas in, officiellt av ekonomiska orsaker, och först året därpå 1924 var Mallory & co beredda att försöka igen.
Det året gjordes en ny kraftsamling av en stark brittisk expedition där Mallory var ensam kvar från de tidigare expeditionerna. När Mallory tillfrågats varför han så gärna ville nå Mount Everests topp svarade han lakoniskt: ”För att det finns där.”
En överraskning bland klättrarna 1924 var 22-årige Andrew Irvine, en orutinerad, men stark och tekniskt driven, nykomling. Irvine kom liksom expeditionens geolog Noel Odell att spela framträdande roller i det drama som följde. Under första veckan i juni 1924 gjordes tre försök att nå Everest-toppen av tre olika kombinationer av klättrare. Först var det Mallory och Geoffrey Bruce som vände på 8 100 meter och därefter gjorde duon Edward Norton och Howard Somervell ett försök som fick avbrytas när den senare fick andningssvårigheter. Norton hade då nått högsta höjden hittills på Everest – 8570 meter. Man beslutade också om ett tredje försök innan expeditionen avbröts och det blev Mallory och Irvine som den 8 juni begav sig mot toppen. Odell följde någon kilometer bakom som backup och för att ha koll på de olika läger som krävdes för toppförsöket.
Det var också Odell som tror att han var den siste som såg klättrarduon och detta på långt håll. Mallory/Irvine skall då bara varit 245 meter från Everests topp:
”Plötsligt klarnade atmosfären och hela toppkammen och Everests sista höjd blottades. Mina ögon stirrade stint på en liten svart punkt som avtecknade sig i silhuett mot ett litet snökrön under ett klippursprung i bergskammen, och den svarta punkten rörde sig. Ännu en svart punkt dök upp och rörde sig uppför snön för att förena sig med den andra på kammen… Den första närmade sig sedan det stora klipputsprånget och dök kort därefter upp på toppen; den andra gjorde likadant… hela den fascinerande synen försvann, höljd i ett moln…”
Det var sista gången som någon såg de båda klättrarna levande och trots eftersökningar så gott de gick under de tuffa förhållandena lämnade en utmattad expedition Everest en vecka efter det att Mallory och Irvine försvunnit. Där kunde hela historien slutat men den kom istället bara att fortsätta och fortsätta…
Inte förrän i mitten av 1930-talet gjordes nästa expedition till Everest och det enda man fann då var en bortappad isyxa som troddes tillhöra Irvine. Spekulationerna om att Mallory och Irvine nått toppen men sedan fallit eller dukat under fortgick och de flesta som klättrat med Mallory var övertygad om att han nått dit. Inte minst för att det här skulle varit 37-årige Mallorys sista möjlighet att bestiga Everest. Till och med Edmund Hillary som 1953 blev först(?) på toppen lämnade öppet för att Mallory redan varit där.
”Men vi får väl i så fall vara de första som bestigit toppen och sedan tagit oss levande tillbaka”, menade Hillary medan kommande expeditioner berättade om obekräftade människolik som setts på Everests nordsida.
1999, efter 75 år, hittades slutligen Mallorys kropp. I de isiga förhållandena var kroppen och kläder välbevarade och fyndet gjordes ganska långt ner från toppen men detta rätade egentligen inte ut några som helst frågetecken. Mallory och/eller Irvine kunde ju ha nått toppen och något kunde sedan hänt under nedstigningen. Man hittade inte heller den Kodak-kamera som Mallory lånat och haft med sig och som möjligen kunde visat om man nått toppen. Och inte heller det foto av Mallorys fru Ruth som han hade haft med sig i fickan och lovat att lämna på toppen återfanns.
Och så länge som Irvines kropp eller Mallorys kamera inte hittas kommer bergsklättringens största mysterium att fortsätta vara just detta – ett mysterium!
