Av Billy Bengtsson
Det är tidig morgon torsdagen den 12 februari 1942. Det råder onda tider. Rykten cirkulerar om ett tyskt anfall mot Sverige. Dessutom hukar sig nationen under kylan. Någon vecka senare, 24-25 februari, inträffar 1900-talets kallaste dygn i Sverige, med temperaturer långt ner i Skåne som närmar sig minus 30 grader.
Tyringe är vid denna tid ett framåtgående industrisamhälle där bruksandan råder med aktiva folkrörelser och stark gemenskap från frikyrkoförsamlingar till idrottsföreningar. Samhörigheten spänner över alla klassgränser. Man hyllar plikt, noggrannhet och går till jobbet varje morgon. Ortens ledstjärna heter Skötsamhet. Från det folkrika sydvästskåne kommer folk för att koppla av på ortens kuranstalt som är Tyringes signum och stolthet. Här finns även flera vilohem i lummig skogsgrönska. De yngre anländer för att vintersporta och hoppa i backe. Tyringe är ett Sverige i miniatyr med industri och lantbruk som viktiga näringsfång, kompletterat med ett svenskt ”lagom” av affärer och annan samhällsservice. Ute i omkretsen finns fortfarande välskötta småbruk vars ägare är omedvetna om vad som väntar efter kriget; nedläggning i stor skala med sammanslagning till ”bärkraftiga enheter”. Besluten är politiska men det är lantbruksnämnderna som håller i yxorna.
Tidigt denna torsdagsmorgon står en ung tågklarerare vid Tyringes folktomma och mörka station på järnvägslinjen Hässleholm-Helsingborg. Han känner sig trött och okoncentrerad. Han har bara sovit några få timmar. Föregående kväll arbetade han till kl 23.30. Klockan fyra var han åter i tjänst. Han och hans kolleger tjänstgör i ett virrvarr av nattvak, extratåg, order och kontraorder. Och sedan tillkommer de icke tidtabellsreglerade kilometerlånga tågsätten med last av timmerved som avverkats på bränslekommissionens uppdrag. De slingrar sig som långa ormar in i städerna där iskalla lägenheter väntar på värme. Ytterligare en lång dag har börjat för den unge mannen i Tyringe – en plågsam för att inte säga ödesdiger dag.
Ett militärtåg med 43 vagnar, som transporterar ett fältförband från I 11 i Växjö, slamrar i skenskarvarna borta i väster. På stationsområdet står ett öster ifrån kommande godståg och inväntar militärtåget. Men växeln är fel-lagd och leder militärtåget in på samma spår som godståget. Semaforen visar bara ett ljus i stället för två, vilket den ska göra när banan är klar. Därför saktar militärtågets förare ner farten till 10 km/timmen. Det är hans avsikt att stanna tåget men han hinner inte avsluta inbromsningen förrän kollisionen med godståget är ett faktum. Godståget är inte bromsat utan knuffas bakåt.
För den panikslagne tågklareraren kan tiden inte vridas tillbaka. Katastrofen är ett faktum. Bakom militärtågets lok har kopplats tre passagerarvagnar av vilka de två sista kör i varandra och ramponeras helt. I dessa båda vagnar befinner sig både officerare och meniga som antingen sover eller slumrar. Fyra soldater omkommer genast. I en av de sista vagnarna, en godsfinka, sticker en soldat ut huvudet genom den öppna skjutdörren, som förvandlas till en giljotin då den sätts i rörelse och klipper huvudet av offret.
Militärerna kommer företrädesvis från Blekinge och Kronobergs län. De döda identifieras som Karl-Gösta Sigurd Håkansson, Nättrabyhamn, Axel Stig Andersson, Växjö, Viktor Olsson, Karlskrona, Otto Vilhelm Svensson, Karlshamn och John Hilding Johansson, Älmhult, samtliga omkring 30 år gamla. Ytterligare en grupp soldater, skadas mer eller mindre allvarligt och ska föras till sjukhus.
Ett vittne till olyckan, chefstjänstemannen på samhällets största verktygsindustri, SVA, Ragnar Björk, ser att två tågvagnar krossats och att trä och metallskrot kastats omkring i snön. Militärer i pälsar som en gång varit vita men som nu är fläckiga av olja och blod hugger hål i väggar, röjer och river för att ta sig in till instängda kamrater. Snart kommer det också röda korsare och brandmän. Ragnar Björk drar slutsatsen att här möter han ett av arméns elitförband. Det vilar ett kallblodigt lugn över både dem som räddar och dem som räddas. Det hörs inga skrik, inga svordomar, inte ens något jämmer. I andra klass påträffas militärkontingentens chef svårt inklämd men han vägrar att bli hjälpt.
”Rädda dom andra först”, ber han.
Snart kommer det officerare och stabspersonal in hos den närboende Björk för att låna telefonen men också meniga soldater som vill sätta sig i förbindelse med sina anhöriga.
Några timmar efteråt har polisen sin rekonstruktion av olyckan klar. Den unge olycklige tågklareraren erkänner för landsfiskal Ebbessons utredare att han sannolikt begått ett ödesdigert misstag. Han trodde att han lagt om växeln för att släppa in militärtåget på ett parallellspår men inser nu att han inte gjorde det. Varför kan han inte förklara. Där kan historien ta slut. För militären, SJ och övriga myndigheter är det bekvämast så. Den mänskliga faktorn har fallerat. Tågklareraren och hans lokala befäl tappade sina huvuden när de bäst behövde dem. Inget mera.
Men sanningen vägrar att bli så enkel. Ty nu påbörjar polisen sina förhör med SJ-personalen och ett annat ljus kastas över händelseförloppet. Militärtågets lokförare skyller på mörkläggningen och snödiset. Annars hade han sett godståget i god tid. Eldaren på godståget tror att olyckan kunnat undvikas om inte godstågets ljus varit så hårt avskärmat. Dessutom var ljuset från semaforen mot stationen till följd av mörkläggningen så svagt att tågklareraren inte kunde se semaforens signal genom snöyran.
Ännu allvarligare är att tågklareraren arbetade under stark press. Han har plågats av sömnlöshet och stark oro. Polismannen som frågar ut den unge mannen blir alltmer häpen ju längre förhöret pågår och tar sig för pannan i pur förvåning: Varför i fridens namn byttes inte den överansträngde och nervöse grabben ut? Varför inkallades inte extrapersonal?
Utredaren förvånar sig också över den konstiga sammansättningen av tågsättet med en gammal och svag trävagn i nyckelposition framför en så lång vagnkolonn. Den lätta vagnen var dessutom upplyst med gas, som trots att vagnen krossades, fungerade efter olyckan. Om gasen antänts hade det inte funnits några spärrar för katastrofen.
Foto: Digitalt Museum/PD
Militären slår genast en järnring runt olycksplatsen. Ingen utomstående får komma dit. Nyfikna körs bort. Polisen besöker tidningen Norra Skånes redaktion och en fotofirma i Hässleholm för att beslagta fotokopior och filmer. Allt förefaller overkligt i vårt nutida öppna samhälle. Men nu befinner sig Sverige i stormens öga. Hitlers armé står fortfarande långt inne i Sovjet, Finland är invecklat i samma krig, Danmark och Norge är ockuperat av tyskarna. Under inflytande av skräcken för ett tyskt anfall närmar sig Sverige ett undantagstillstånd. I praktiken är det militären som styr.
I flera dagar lever Norra Skåne rövare på ledarplats över att polisen förbjudit tidningen att införa bilder från olyckan. Bildförbudet gäller tydligen bara lokalpressen och inte rikstidningarna som kan publicera flera bilder från olyckan, konstaterar den ilskne skribenten. Informationsskandalen är ett faktum när Informationsstyrelsen, järnvägsmyndigheten, polisen och militären inser att fel begåtts men skyller på varandra.
Fem dagar efter olyckan hålls sorgehögtid vid gravkapellet i Hässleholm. Tjugotvå anhöriga har rest dit på SJ:s bekostnad. Regementspastorn vid I 11 i Växjö, Kjell Hagberg, talar över orden i första Samuelsboken: Det är icke mer än ett steg mellan livet och döden. Arméslädarna smyckade med granris för kistorna till stationen genom ett vintrigt Hässleholm medan trängkårens musikkår spelar Carl VX:s sorgmarsch.
Norra Skåne skriver:
”De förstämda trummornas dova muller förebådade sorgetågets annalkande och stoppade trafiken på gatorna. Fotvandrarna stannade till inför dödens majestät”.
Den rättsliga proceduren avslutas i maj samma år. Tågklareraren döms till tre månaders fängelse. Häradsrätten finner emellertid förmildrande omständigheter. Landsfogden i Sösdala instämmer åtta personer för brott mot fotograferingsförbudet vid olyckor. Deras straff blir dagsböter.
Berättelsens huvudpersoner är de fem unga män som offras i sin beredskapstjänst. De blir inte ensamma. Mellan 1 500 och 2 000 unga svenska män (Den officiella statistiken är fortfarande oklar) får aldrig uppleva freden. De flesta av dem är sjömän som i svensk eller utländsk handelsflotta följer med ner i havsdjupen när deras båtar torpederas eller mineras. Namn som Armasjärvi (48 dödsoffer) och Hårsfjärden (33 dödsoffer) erinrar om ytterligare liv som krävts i den långa raden av ödesdigra händelser under beredskapstiden. I några fall klarläggs olyckor, i andra fall kvarstår misstankar om sabotage eller ingripande av främmande makt.
Allt och mer därtill gör att Sverige inte gratis slipper igenom andra världskriget. De som försvinner för att aldrig mera komma hem igen är män i sin bästa ålder med drömmar och krafter. De skulle så väl behövts när ljusen tänds igen efter sex års mörker och Sverige på våren 1945 går in i en ny tid med nya måttstockar.
