Finländskt OS-guld tände estländarnas kamp för frihet

Finländskt OS-guld tände estländarnas kamp för frihet

Av Billy Bengtsson

Estniska flaggan.

Det blev en speciell dag för estländarna när finländaren Esko Rechardt vann guld i finnjolle under de olympiska seglingarna i Tallinn 1980. Sedan finländaren tagit emot sin guldmedalj, spelades som brukligt är den segrande nationens nationalsång, Vårt land. Medan hymnen tonade ut tog den estniska delen av publiken av sig huvudbonader, ställde sig i givakt och nynnade med på sitt eget språk. Melodin i båda nationalsångerna är nämligen densamma. 

Den estländska nationalsången var före 1989 strängt förbjuden av de sovjetiska myndigheterna. Estland var ju sedan krigsslutet ockuperat av Sovjetunionen och alla symboler som påminde om den estländska frihetstiden olagliga. Men de ryska myndigheternas spejare i publiken kunde ju omöjligt skilja den ena nationalsången från den andra. 

Att Tallinn för första gången blev värdort för olympiska tävlingar berodde på att 1980 års sommar-OS tilldelats Moskva. Tallinn hade det som Moskva saknade; tillgång till öppet hav vilket är en förutsättning för en så stor tävling i segling. Under ockupationsåren 1940-1991 var Estlands nationalsång och dess blå/svart/vita flagga totalförbjudna. Var det okunnighet och ovana hos arrangörerna av sommar-OS i Barcelona som fick dem att den hänga den estniska flaggan upp och ner så att den i stället blev vit/svart/blå när Estlands Erika Salumäe vunnit cykel individuellt för damer 12 år senare?

Att nationella symboler som nationalhymner och flaggor spelat stor roll genom historien bekräftades i Tallinn 1980. När estländarna för första gången på 40 år offentligt kunde sjunga med i sin nationalsång för att finskan och estniskan är så lika som språk, såddes möjligen frihetens frö såddes hos estländarna. Det dröjde 10 år, sedan blommade den nationella självständigheten ut. 

Vad låg till grund för de sovjetiska myndighetens brist på reaktion inför den finländska nationalsången 1980? Svaret är att både estniskan och finskan tillhör samma språkstam; den finsk-ugriska. Till de båda språkens egenart som gör dem till de svåraste språken i världen att lära sig, hör att de har 14 kasus mot enbart två i exempelvis svenskan. Ändå är likheten mellan de båda språken inte särskilt stor.  En finländare och estländare kan inte förstå varandra lika lätt som vi svenskar förstår norrmän och danskar. Det hindrade inte att den finska television YLE ofta och olagligt sågs och hördes i Tallinn och andra nord-estländska hem under ockupationen.

De båda hymnerna är produkter av den nationalromantik som bröt igenom i hela Europa vid 1800-talets mitt. Finland och Estland ingick då i det ryska tsar-väldet, Finland med viss självständighet som storfurstendöme. I den finska nationalsången Vårt Land, hämtas den första och sista versen från Johan Ludvig Runebergs nationalepos Fänrik Ståls sägner. Vårt Land tonsattes av Fredrik Pacius 1848. Sången uruppfördes på svenska samma år, alltså 1848. De fyra sista raderna i varje vers sjungs två gånger.  Den finska översättningen gjordes sannolikt av Julius Krohn 1867. Egna versioner på finska gjorde diktaren Paavo Cajander 1869.

Den estländska nationalsången sedan 1920 är ”Mitt fädernesland, min lycka och glädje”. Texten skrevs av Johann Voldemar Jannsen till Freidrich Pacius musik från1848. Uruppförandet gjordes som körverk på den allra första sångfesten i Tartu 1869. Egen sångskatt blev därefter en viktig symbol för Estlands nationella uppvaknande. Fortfarande samlas medborgare ur alla samhälls- och åldersgrupper i tiotusental för att sjunga ut sin kärlek till fäderneslandet. Texten i den estländska nationalsången har en motivkrets som något skiljer sig från den Runebergska texten i Vårt Land. Den senare har konkreta referenser till både folket och naturen. I den estländska varianten är kärleken till den egna nationen ledmotiv hela sången igenom: 

“Mitt fosterland, min lust och fröjd,

hur skön du är att se!

Ej finner jag ett hem, en härd

 i denna stora vida värld,

med lika starka kärleksband

som du, mitt fosterland!

Du har ju fött och fostrat mig

och sett mig växa upp;

Jag fylls av tacksamhetens glöd

Och blir dig trogen till min död!

För dig mitt hjärta står i brand.

Mitt dyra fosterland!”

Faktiskt var det nära att Vårt Land blivit Sveriges nationalsång vid 1900-talets början. Då hade Jacob Axel Josephson gjort en tonsättning för manskör, som sjöngs på 1890-talet.

Den första moderna flyktingvågen

Flyktingbåt med estländska flyktingar anlöper, tillsammans med bogserbåten Minerva, hamnen i Örnsköldsvik 1944.
Foto: Mölndals stadsmuseum/PD.

Den första moderna flyktingvågen som sköljde in i Sverige bestod av estländare. Då hade andra världskriget drabbat Estland och Baltikum två gånger. Nazi-Tyskland gick in i Estland hösten 1941 och drev ut de ryska ockupanterna. Tyskarna sågs då av flertalet som befriare och särskilt av de estländare som tvångsrekryterats av Röda armén. Men nu bröt ett nytt förtryck ut med hård kontroll av medborgarna och förföljelser av judar. Sovjet-trupperna kom tillbaka 1944 och körde bort tyskarna. Det satte i gång den stora flyktingströmmen mot Sverige.  Totalt 30 000 balter (25 000 estländare, 5 000 lettländare och 600 litauer) anlände över Östersjön ofta i primitiva farkoster. 

Utländska flyktingar var något nytt i den tidens Sverige. En av de orter som fick en snabb och stark prägel av de nya svenskarna var Olofström i Blekinge. Av ortens ca 4 000 invånare utgjordes tio procent eller ungefär 400 personer av estländare. De hänvisades ibland till torftiga hyreshus med vatten och toalett utomhus. Flyktingarna omgärdades av stränga regelverk. Pengar erhölls för inköp av lösöre och andra nödvändiga varor men återbetalning skulle ske inom en tioårsperiod. Flyktingarnas främlingspass angav nogsamt var innehavaren tilläts vistas. Han eller hon fick heller inte delta i någon form av s k politisk propaganda, vilket innebar att yttrandefriheten ströps. Samtidigt som estländarna anpassade sig i Olofström bevarade de sina traditioner med egen församling, egen skola under viss tid i veckan, egen scoutkår och firande av de egna nationella högtiderna. Svenska För Invandrare (SFI) fanns inte på den tiden. Det var barnen som med sin lust att lära och sin förmåga att få svenska lekkamrater som blev brobyggare mellan svenska och estniska familjer.

Det lidande som de tre baltiska staterna underkastades under världskrigen och den sovjetiska ockupationen går knappt att beskriva. Ockupationsmuseet i Riga ger full syn för sägen. Arresteringar, avrättningar och deportationer i godsfinkor och kreatursvagnar till Sibirien drabbade flera hundratusen balter. 

De flyktingar som ville ge sig iväg till Sverige under flyktingvågen 1944-45 valde att göra den farliga färden över Östersjön nattetid. Det förekom att flyktingbåtarna sköts i sank av både ryska och tyska stridsflygplan. Hur många flyktingar, både vuxna och barn, som då omkom i Östersjöns vågor saknas det exakta uppgifter om. Det räcker med att konstatera att de alla mötte ett ohyggligt öde.

I sin postumt utgivna memoarbok “Desertören” berättar estlandsfödde Oskar Lepik om sin bakgrund i  Estland krigsåren 1939-1944. Han tvångsrekryterades av Röda armén men hade tur på så sätt han slapp att ingå i något stridande förband. Eftersom han och hans kamrater var duktiga hantverkare fick de i uppdrag att arbeta med olika byggnader och befästningar. Han märkte hur rädda hans landsmän var när han och kamraterna dök upp i sina ryska vapenrockar. Vänner och andra i hembygden kunde berätta om hur byar och gårdar tömts på folk och hur tystnad och ödslighet bredde ut sig. Vad hade hänt med människorna? Svaret var att de antingen deporterats till okända öden eller dödats av ryssarna i jakten på deserterade estländare, s k skogsbröder,  som höll sig gömda och som ibland gjorde tillslag mot de ryska förbanden. 

När Röda armén på nytt närmade sig 1944 beslöt Oskar att fly eftersom han deserterat från Röda Armén. Eftersom han även sysslat med fiske behärskade han sjön och tog sig med båt över till Sverige. Resan över Östersjön blev ett hemskt minne. Bister februarivinter rådde, brottsjöar slog in över båten. Oskar som skötte rodret hela tiden var genomblöt, trött och nära att ge upp.  Han skrev i boken att han ”kände hur livet bara rann ifrån honom”. Till sist uppfattade han ett svagt fyrljus. Det blev den livslåga som till sist tog överhanden. Äntligen närmade de sig Gotland och friheten i Sverige. Men Oskars fru var gravid och hade stannat kvar i hemlandet. Oskars mål blev nu att spara ihop till en båt, ta sig på nytt över till Estland och hämta hustrun och nyfödde sonen till Sverige. Äventyret lyckades en lugn sensommarnatt i augusti samma år. Den opålitliga Östersjön var denna gång  plan som ett golv. 

Tillbaka i Sverige byggde han sitt eget hus i Olofström. Han blev ett tydligt exempel på de tidiga invandrare som smälte in i det nya landet och som genom skötsamhet och yrkeskunnande blev ett berikande inslag i den svenska vardagen. Han hade lärt sig både snickeri, murning, bergsprängning och verkstadsteknik på Volvo Olofströmsverken. Dessutom hade han bedrivit yrkesmässigt fiske i Estland något som nu blev en kär hobby för honom med nätfiske och tillagning.

Litauen blev fritt den 11 mars 1990. Estland förklarade sig fritt samtidigt som Lettland den 21 augusti 1990. Friheten hade randats för Baltikum, som genom historiens lopp ockuperats av både ryssar, svenskar, danskar och tyskar.

Ett kontroversiellt kapitel

Sveriges officiella förhållande till de tre baltiska staterna var på 1900-talet ett kontroversiellt kapitel. Under de tre ländernas frihetstid mellan världskrigen var Baltikum ett omtyckt semestermål för svensk överklass, särskilt sommartid. De långa vida sandstränderna i främst Lettland lockade liksom de forna svenska adelsmiljöerna. 

Den politiska situationen i de baltiska republikerna var under de 20 frihetsåren fram till 1939 rörig med många partier och häftiga omkastningar vilket bäddade för halv- eller kvartsdiktaturer. Mest makt i sin egen hand samlade president Karlis Ulmanis i Lettland. Han deporterades av ryssarna och avled under oklara omständigheter 1942 i Turkmenistan.

Med andra världskriget och den sovjetiska annekteringen av Baltikum förändrades inte bara kontakterna mellan Sverige och de baltiska länderna utan också opinionen och diplomatin. Sverige blev förödmjukande nog nummer tre efter Nazi-Tyskland och Japan i erkännandet av den sovjetiska överhögheten 1939-1940. Det betydde att Sverige indirekt sanktionerade pakten mellan Sovjetunionen och Tyskland 1939 trots att den öppnade för andra världskriget.

Dramatiska bilder med svensk militär och polis från Ränneslätt vid Eksjö i samband med baltutlämningen i januari 1946.
Foto: Wikipedia/PD

I takt med att Sovjetunionen grep initiativet på östfronten tilltog den politiska ambivalensen i Sverige vad gällde förhållningssättet till de baltiska staterna. En orsak var att det svenska Moskva-trogna kommunistpartiet väsentligt stärkt sin ställning i riksdagen. En känslofylld debatt flammade upp 1946 både i riksdagen och i den allmänna opinionen om den grupp soldater från de baltiska länderna och Tyskland, som tagit sig till Sverige i krigets slutskede när det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget. Enligt ett beslut av samlingsregeringen under kriget skulle utvisning ske av samtliga flyktingsoldater till segrarmakterna på de fronter som de i flyktögonblicket tillhört. Så även av dem som stridit på östfronten. Nu hade den renodlat socialdemokratiska regeringen som efterträtt samlingsregeringen att verkställa beslutet. 

En upprörd debatt fördes både i riksdagen, inom partierna och i tidningarna om att utvisa människor till Sovjetunionen som inte var någon rättsstat i västerländsk mening. Det befarades att merparten av de utlämnade hade dödsstraff att vänta. Under skakande former där flera av dem som skulle utlämnas försökte, och i några fall lyckades, begå självmord, tömdes lägren med balter och tyskar på senhösten 1946 och återfördes till de forna baltstaterna som nu blivit sovjetrepubliker. En udda röst i debatten var blivande kommunistpartiledaren Hilding Hagberg som krävde att även de 30 000 civila baltflyktingarna skulle återsändas liksom de båtar med vilka flykten skett.

På det viset blev de baltiska staternas öde tragiskt. Att förklara med att de inte var fullvärdiga demokratier före kriget håller inte. Nästan samtliga stater i Östeuropa utom Finland och möjligen Tjeckoslovakien brast i demokratisk halt före krigsutbrottet. Ändå tilläts de att leva vidare som nationalstater. 

Så sent som på 1980-talet var den socialdemokratiska regeringen klyvd i sitt förhållande till balternas frihetskamp. Delar av dåvarande  kultur-etablissemanget höjde ett varningens finger. Vi kunde inte riskera ett världskrig för tidigare högerdiktaturers skull, hävdades det i kultursidornas innerspalter.  Utrikesministern Sten Andersson vägrade in i det sista att kalla den ryska överhögheten för ockupation.

Sanningen var att nationellt oberoende hade vägrats Estland, Lettland och Litauen trots att de bevarat sina särarter både i sina språk som var några av de äldsta i Europa och i övrig kultur. Ändå hade de i sekel efter sekel underkastats ockupation av mäktiga expansiva grannar. Att nationalkänslan konserverats och kunde blomma ut som fria republiker tillhör de märkligare kapitlen i Europas 1900-talshistoria.

Alla har de baltiska rötter

Exempel på kända svenskar med rötter i Baltikum är programledarna i TV René Nyberg vars farfar levde kvar på estländska Ormsö in på 1990-talet, André Pops och Kristian Luuk, den senares bror författaren/skådespelaren Martin Luuk samt konsertpianisten framlidna Käbi Laretei. Estlandsbördiga är också (s)-politikerna Per Nuder och Ilmar Reepalu, författarna framlidne Andres Küng och Enn Kokk, illustratören Ilon Wikland, professorn Ebba Witt-Brattström och ekonomen Rudolf Jalakas.

Brottaren Edvin Vesterby som tog silvermedalj för Sverige i OS 1956 föddes på estländska Nuckö. Kända exempel därutöver är lettlandsbördiga Olof Palme och Laila Freivalds. Bland svenskar med litauisk bakgrund märks rapsångerskan Silvana Iman.

Många balt-svenskar är verksamma i sektorerna kultur, undervisning, media och medicin. Eller som Enn Kokk skrev i en DN-artikel:

“Under en tid gick det knappt att hitta ett enda stort svenskt lasarett utan att där fanns en läkare med estniskt namn.”

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published.