Av Billy Bengtsson
Så har Vilhelm Mobergs nationalepos om utvandrarna Karl-Oskar och Kristina på nytt blivit film. Återigen får vi bekanta oss med den mäktiga förändringsvirvel som drog fram över vårt land när så många av de yngsta, starkaste och mest livskraftiga lämnade det fattiga Sverige. Men det fanns en annan sorts emigranter än dem som Moberg skildrade. Visserligen var de samtida med hans romanfigurer men där upphör likheterna. Här hittar vi inga självägande bönder som Karl-Oskar och Kristina, politiska eller religiösa aktivister som baptistpredikanten Danjel. Här är det i stället frågan om emigranter som sökte sig till norra Tyskland och då av alldeles egna skäl. De var landsbygdsproletärer som drängar, pigor, mjölkerskor och lantarbetare; torpens och backstugornas söner och döttrar som flydde för att inte svälta ihjäl i fattigdomens, hungerns, spritens och tuberkulosens Sverige.
Ingen kan säga hur många de var. Enligt en statlig emigrationsutredning 1907-1913 flyttade 25 528 svenskar till Tyskland 1861-1910. Men det är sannolikt en grov underskattning. Den tyske historikern Claudius Riegler tror snarare att 40 000 till 100 000 svenskar, huvudsakligen från skogsbygderna i Kronoberg, Blekinge, nordöstra Skåne och Halland tog sig över Östersjön. Till osäkerheten bidrog svårigheten att skilja mellan utvandrare och så kallade arbetsinvandrare av vilka många återvände till Sverige. Svenskarna styrdes till de stora godsen och gårdarna i Schleswig-Holstein och Mecklenburg. Industrialiseringen hade kommit längre i Tyskland än i Sverige. De stora fabrikerna lockade de tyska ungdomarna med högre löner in till städerna vilket tömde jordbruket på arbetskraft. Där behövdes utövare av alla lantbruksarbeten.
Missväxten och svälten 1867 till 69 drabbade även södra Sverige med förödande kraft. Nöden slog inte bara mot landsbygdens folk utan även mot hantverkare och arbetare. I Karlshamn vimlade det under svältåren 1867-1869 av tiggare, inte minst barn, som drog från hus till hus för att be om något ätbart. Till sist varnade stadens myndigheter medborgarna för att ge gåvor till tiggarna. Priserna på livsmedel steg samtidigt som arbetarnas löner sänktes och beställningarna till hantverkarna uteblev. Hushållningssällskapet i Kronobergs län vädjade till kungen 1869 och bad om hjälp på högsta ort. Det påtalades i skrivelsen att den fattigare klassen i särskilt skogstrakterna var tvungen ”att likt djuren söka föda av trädens bark, söndermalen halm, av ljungknopp, mossa eller andra onaturliga näringsmedel”. Men Kungl. Majt: avvisade framställan med att ”Nöden ej tillförlitligen styrkt”.
De flesta utvandrarna värvades till storgods av agenter, aktiva både i Tyskland och Sverige. De som värvades fick ofta resa i grupp till någon av de stora östersjöhamnarna som Rostock, Stralsund eller Kiel. Sommaren 1869 rapporterade den svenske konsuln i Rostock att ett fartyg anlänt från Karlskrona med 199 personer. ”Där fanns i lastrummet såsom boskap instuvade svenska utvandrare av båda könen och av alla åldrar”. I slutet av 1800-talet söktes arbetare till Kiel. Stormakten Preussen planerade där bygga en stor flottbas. Sommaren 1868 anlände 1 200 till 1 500 svenska arbetare för detta syfte. I november samma år for 250 män till Kiel för att sättas in som strejkbrytare. Stenkastning och annat våld mötte svenskarna innan preussisk militär inkallades. Men snart solidariserade sig svenskarna med de strejkande tyskarna för att sedan gå ut i gemensam strejk.
I Sverige varnades det för fortsatt emigration till Tyskland. Drängar och pigor sändes hem på konsulatets bekostnad sedan de behandlats uselt av sina arbetsgivare. Rena slavkontrakten kunde binda de bristfälligt informerade svenskarna till sina arbetsplatser. Efter hemkomsten mötte de svenska kvinnor, som fött barn med tyska män, förakt likt sedermera ”Tysketöserna” i Norge efter senaste världskriget. Konsuln i Rostock bekräftade att drängar och pigor rymt sedan de utsatts för misshandel. Värst drabbades arbetskraft i jordbruket. Industriarbetare och hantverkare gick i regel en ljusare framtid till mötes. I dessa grupper finner vi många av dem som gifte sig och etablerade sig i det nya hemlandet.
En av dem var min farfars moster, Anna Hansdotter. Hon lämnade sin hemby Slätten i gränstrakten mellan Blekinge, Småland och Skåne i Kyrkhults församling. Det skedde under svältåret 1868. Hennes bror Olof tog samtidigt ut flyttningsbetyg för avflyttning till Schleswig men antingen kom han aldrig i väg eller återvände han snabbt eftersom han snart på nytt återfanns i husförhörslängderna. Tante Anna hade tidigt lärt sig korgmakeri i hembygden där detta hantverk hade gamla traditioner och skaffade sig raskt en framtid i det nya landet. Flera gånger besökte hon sina släktingar i hemlandet. På min vägg hänger en av hennes gåvor, en rund marin boj, som visar örlogsfartyg som höjer bombastiska rökmoln mot himlen under den stolta texten ”Deutsche Flotte Im Manöver” vilket må vara en gest av solidaritet med det nya hemlandet hos de utvandrade svenskarna. Tante Anna bodde resten av sitt liv i Wismar där hon avled 1902. På ett fotografi tonar hon fram som en reslig och bestämd matriark i svart fotsid klänning, som om hon varit förebild till Madame Flod i Strindbergs Hemsöborna. Säkert tillhörde hon dem som lyckats i det nya hemlandet. I min farfars gamla fotoalbum vimlar det av personporträtt, tagna i fotoateljér i bl a Berlin men tyvärr utan uppgift om namn och eventuellt släktskap. Återigen växer grämelsen över missade tillfällen att intervjua numera avlidna släktingar som kunde delgett yngre generationer mer fakta. Det ska tilläggas att prästerna skrev ofta in Schleswig som destination för utvandrarna av ren slentrian eftersom minst lika många hade Mecklenburg som destination.
Emigrationen till Nordtyskland har konstigt nog fått liten plats i svensk skönlitteratur. Harry Martinson nämner den hastigt i sin självbiografiska bok ”Nässlorna blomma”. Mera utförlig är Gunnar Adolfsson i sin roman, ”Född i våra dalar”. Han berättar om ett torparpar i författarens hemförsamling, småländska Almundsryd, vars tre barn utvandrar till Lybeck och möter både framgång och bakslag. Kärva villkor med fattigdom och förtryck av både världslig och kyrklig överhet plågar familjen och tvingar de yngre att lämna hemlandet. Strömmen av svenska invandrare hade i stort sett upphört vid första världskrigets utbrott. Efter kriget byggdes en kyrka för svenskkolonin i Kiel. I dagens Tyskland kallas delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Den tillhörde på sin tid Öst-Tyskland och kallas ibland ”Tysklands Skandinavien.” Det sägs att dess medborgare är sävliga i både tal och uppträdande vilket skulle bero på anlag från 1800-talets svenska emigranter. Eller som järnkanslern Otto von Bismarck uttryckte sig:
”Går världen under i morgon flyttar jag till Mecklenburg. För där händer allting hundra år senare.”
Genetisk påverkan eller ej. Sant är bara att norra Tyskland är fortfarande rikt på svenskättlingar vars förfäder deltog i uppbyggnaden av sitt land efter krigen.
En personlig reflektion: Varför inte låta tysk-emigranterna bli ämne för ett nytt drama på bioduken? Det kunde kastat ljus över denna okända del av svensk emigrationshistoria.
Litterära källor:
”Nässlorna blomma” av Harry Martinsson.
”Född i våra dalar” av Gunnar Adolfsson.
”Svenskarna som utvandrade till Tyskland” av Hans-Jürgen Schmidtz.
——————————————————————————————-
BARFOTALASSAR LODAR LÅNGA VÄGAR
”Det var ett besynnerligt följe, fritt från ägogods att hantera och övervaka, sämre lottat än ett tattartåg men ändå föregånget av musik likt nationalbeväring i stor parad eller förnäma bröllopsföljen.
Det var ett utflyttningståg.
Männen i hopen, alla i unga åldrar, besvärades inte av tunga långrockar eller styva byxor av bockskinn; så sett kunde de vandrat lätt. I kvinnfolkets beklädnad fanns varken silke eller siden, detta ömtåliga stoff – inte casinette eller damast. Men mannen som gick före och stundtals taplade på bälgaspelet, August Troedsson, Spel-August, var i klädseln lite bättre försedd, vidare ägde han utöver speldonen ett ur, fasthållet i kedja av guttaperka.
Dessa bortdragande får inte förväxlas med Amerikafarare; det är betydande skillnad. Ehuru timligt missgynnade ägde resenärerna till norra Amerika åtminstone ett skrin, en blåmålad kista, i handen en kappsäck hårt packad av förnödenheter och hemlandsminnen. De flesta utflyttande till Tyska riket, svåra att en för en urskilja i en här som redan uppnått sjutusen, ägde intet.”
Ur ”Född i våra dalar” av Gunnar Adolfsson.
FOTNOT. Gunnar Adolfsson (1906-1983) var riksdagsledamot i andra kammaren för dåvarande kommunistpartiet 1946-48, 1963-66 samt journalist i den kommunistiska dagspressen. Han var far till litteraturvetaren och författaren Eva Adolfsson (1942-2010).
