”De magiska magyarerna”                                       – framgångssagan som dränktes i blod

”De magiska magyarerna” – framgångssagan som dränktes i blod

Av Billy Bengtsson

En väggmålning i Budapest som påminner om den klassiska 6-3-segern på Wembley. Foto: Wikipedia

De magiska magyarerna – så kallades det ungerska fotbollslandslag som charmade en hel värld under första halvan av 1950-talet. Det rödvita laget spelade inte bara elegant utan var också utomordentligt målfarligt i sina lika sevärda som effektiva anfallskombinationer. Fråga det svenska landslaget som under en treårsperiod 1952 till 1955 åsamkades följande facit i sina möten med ungrarna: 0-6, 3-7, 2-4, eller sammanlagt 5-17 i målstatistiken. Men någon VM-titel hann världens bästa fotbollslag under den här tiden inte vinna. Drömmen om en sådan dränktes i blod under den folkliga resningen i hemlandet mot kommunistregimen på hösten 1956.

Ungern var liksom sina grannländer hårt drabbat av andra världskriget. Mot slutet härjade den fascistiska pilkors-rörelsen med judeförföljser och massavrättningar.  Efter fredsslutet styrdes stenhårda stalinistiska regimer där både inbillade och verkliga meningsmotståndare förföljdes och avrättades under Gerö- och Rakosis regeringar. Medborgarna dignade under hemliga polisens tillslag och av bristen på livsmedel och andra konsumtionsvaror. Den enda nationella stolthet som fanns kvar var idrotten i stort och fotbollslandslaget i synnerhet. En ny och gyllene generation av landslagsspelare gav glans åt vardagen med stjärnor som dribblern och distansskytten Ferenc Puskas,  nickspecialisten Sandor Kocsis och yttern/mittfältaren Zoltán Czibor. Den sistnämnde var en lurig spelartyp som med rovdjurslik intuition letade upp målchanserna i motståndarförsvarens i ”blinda zoner”. Centern/mittfältaren Nandor Hidegkuti var motorn i anfallsspelet. Högermittfältaren József Bozsik Bozik härjade över hela planen. 

Det ungerska landslaget tjusade på 1950-talet en hel fotbollsvärld men världsmästare blev laget aldrig. Fr.v. Sandor Kocsis, Laszlo Budai, Zoltan Czibor, Peter Palotas, Ferenc Szojka, Jenö Buzanszki, Mihaly Lantos, Josef Bozsik, Gyula Lorant, Gyula Grosits och Ferenc Puskas. (Bild: Rekordmagasinet nr 35 1954)

Den 25 november 1953 blev ett märkesdatum i världsfotbollen. Då förlorade England för första gången på hemmaarenan Wembley inför 105 000 åskådare. Efter 90 sekunder fintade Nandor Hidegkuti   passning vilket öppnade det engelska försvaret på vid gavel. Sedan sköt han stenhårt 1-0.  Hidegkuti gjorde hat tric innan Puskas sul-fintade bort engelske lagkaptenen Billy Wright, som annars var en mittback med världsrykte, och sköt i mål. Ungern vann skottstatistiken med 35-5. Englands position i världsfotboll vacklade för att rasa samman året därpå när Ungern vann returmatchen i Budapest med hela 7-1.

”Kremera liket och sänk askan i Donau”, skrev en förtvivlad brittisk fotbollskrönikör efteråt.

Ungrarna hade under ledning av coachen Gusztáv Sebes infört ett spelmönster med Hidegkuti som tillbakadragen center, inrarna Puskas och Kocsis som anfallare samt båda yttrarna som mittfältare/flyers. Det ställde till oreda i motståndarförsvaren som höll fast vid en stationär backlinje. Inför OS I Helsingfors var ungrarna storfavoriter och höll med glans för trycket. Sverige spelades ut i semifinalen med 6-0 och i finalen besegrades Jugoslavien med 2-0.

Inför VM 1954 var Ungern solklara favoriter, obesegrade som de var sedan 1950. Segertåget började i gruppspelet med 9-0 mot Sydkorea och 8-3 mot Västtyskland. I dessa matcher glänste liksom under OS-turneringen Sandor Kocsis, som dansade csardas med motståndarförsvaren. Han gjorde sammanlagt sju mål med två hat tric i rad. Västtysklands lag i gruppspelet innehöll flera reserver. Det var en taktisk fint av tyskarna som senare skulle ge utslag. Kvartsfinalen mellan Ungern och Brasilien blev en våldsmättad uppgörelse med straffar och flera röda kort. Ungern vann med   4-2 men förlorade möjligen den inofficiella matchen som utbröt i omklädningsrummet efteråt då de båda lagen möttes i rena byaslagsmålet; den kanske största skandalen i VM-fotbollens historia. Semifinalen mellan Ungern och Uruguay blev VM-turneringens mest högkvalitativa match. Ungern ledde med 2-0 men Uruguay utjämnade till 2-2. I förlängningen gjorde Sandor Kocsis två mål. 

I kraft av energi och sammanhållning lyckades Västtysklands lag bli världsmästare 1954 efter att otippat besegrat den ungerska segermaskinen. Fr.v. Fritz Walter, Heinrich Kwiatkowski, Horst Eckel, Helmuth Rahn, Werner Liebrich, Josef Posipal, Hans Bauer, Werner Kohlmeyer, Alfred Peaff, Richard Hermann och Paul Mebus. (Bild: Rekordmagasinet nr 36 1954))

Sannolikt gjorde Ungern två misstag inför finalen mot Västtyskland: 1. Ferenc Puskas spelade halvskadad. 2. Ungrarna invaggades omedvetet i säkerhet efter utklassningssegern mot västtyskarna i gruppspelet. Den känslan stärktes när Puskas efter sex minuter gjorde 1-0 och  Czibor utökade till 2-0. Men sedan kom tyskarna in i matchen och kvitterade före pausen efter mål av Max Morlock och Helmuth Rahn.  Målvakten Toni Turek spelade en avgörande roll med sina räddningar efter skott från frispelade ungrare. Sex minuter före full tid sköt Rahn 3-2. Puskas kvitterade strax därpå men målet underkändes för offside. Ungerns svit som obesegrade efter 32 matcher bröts.

I världsopinionens ögon tycktes det som om Ungern ”bestals” på VM-bucklan. Men Västtyskland hade ett mycket bra lag, bättre än vad eftermälet gjort gällande, och segern i finalen var alls inte orättvis. Lagledaren Sepp Herberger hade hämtat lagets stomme från sedermera Ronnie Hellströms och Roland Sandbergs klubb Kaiserslautern,som numera håller till i liga 3 men som 1954 hade fem man med i nationalelvan. Lagets dirigent var 34-årige innern Fritz Walter (på dagen lika gammal som vår egen Gunnar Gren). ” Alte Fritz” hade ungefär samma roll som sin svenske motsvarighet. Han var både tekniker, bollhållare och avslutare. Den andre innern Max Morlock, mittfältaren Horst Eckel, målvakten Toni Turek och bombaren på högeryttern, Helmuth Rahn, var andra spelare av yppersta världsklass. De nyblivna världsmästarna skulle fortsättningsvis ändå stå i skuggan av sina finalmotståndare som fortfarande spelade en bländande anfallsfotboll med målrika matcher där resultaten kunde bli både 7-3, 6-2, 5-3 eftersom ungrarna tycktes investera all kraft i offensiven. Efter finalen var Ungern obesegrat i 18 raka matcher med bl a seger över den nya stormakten i fotboll, Sovjetunionen. Vägen tycktes löpa spikrak mot VM i Sverige 1958 och en efterlängtad revansch efter nederlaget i finalen fyra år tidigare. Men storpolitiken ville annorlunda.

På hösten 1956 utbröt den folkliga resningen i Ungern mot kommunistregimen, vilket slutade med invasion av sovjetiska trupper och fortsatt kommunistiskt förtryck. Drömmen om framgång för de magiska magyarerna hade formligen släckts i blod. När revolten bröt ut befann sig klubblaget Honved med sina landslagsstjärnor i Spanien för att spela europacupmatch. Laget åkte sedan på turné i Sydeuropa och USA. Flera av de mest kända spelarna återvände inte till Ungern utan blev proffs, främst i Spanien. Där avslutade Ferenc Puskas sin karriär i Real Madrid, som sedermera spansk medborgare och landslagsman. Han blev tränare i bl. a  Saud-Arabien och Ungern innan han avled 2006.

Ferenc Puskás 1971.
Foto: Wikipedia

Sandor Koscis värvades till Barcelona FC tillsammans med landslagskamraten Czibor.  Koscis drabbades av cancer och avled som 49-åring. Czibor spelade efter tiden i Barcelona i FC Espanyol. Han avled 1997. Nandor Hidegkuti återvände till Ungern. Efter avslutad spelarkarriär blev han tränare i Fiorentina 1960 och avled 1997.

Med storstjärnorna Hidegkuti, Bozsik och talangfulle Lajos Tichy som aldrig hann blomma ut under storhetsperioden tog sig landslaget till Sverige-VM 1958 men slogs ut i gruppspelet. Under de följande åren återfann landslaget något av sin forna glans med bl a centern och spelmotorn Florian Albert och Lajos Tichy. Det vinröda laget nådde kvartsfinal i VM i Chile 1962 men förlorade i kvartsfinalen mot blivande finalisten Tjeckoslovakien. En tillfällig högkonjunktur inleddes i  Tokyo-OS 1964 där den ungerska elvan på nytt vann guldmedaljerna. Något av den forna spelstyrkan och elegansen uppvisade Ungern i VM 1966 då laget tillhörde den spelstarka Liverpoolgruppen med Brasilien, Portugal och Bulgarien. Matchen mot Brasilien fick turneringens inofficiella ”skönhetspris”. Ungern vann med 3-1 sedan publiken bländats av magyarernas anfallsspel med Florian Albert, Ference Bene, den giftige avslutaren Janos Farkas, yttermittfältaren Gyula Rákosi som tycktes bära hela planen på  sina axlar och mittbacken Kálmán Mészöly som agerade lika mycket i offensiven som i defensiven.  I kvartsfinalen blev Sovjetunionens hårdföra lag övermäktigt och Ungern slogs ut. 

Två år senare befann sig samma spelargeneration fortfarande på uppåtgående och laget vann OS-guld för tredje gången i Mexico City. Finalen mot Bulgarien blev våldsmättad med tre bulgarer utvisade.  Men därefter tunnades framgångarna ut. Sedan 1990-talet har Europas Brasilianare som Ungerns landslag en gång också kallades misslyckats med att kvala in till VM-slutspel. Som en påminnelse om flydda tider har det legendariska Nep-Stadion i Budapest döpts om till Ferenc Puskas-stadion.

I en intervju efter avslutad karriär uttryckte Zoltan Czibor stark bitterhet över den kommunistiska regimen. 

”När vi skulle möta Sverige i semifinalen i Helsingfors-OS fick vi en hälsning från premiärministern Matyas Rakosi att vi skulle ”köra över dom där byrackorna”, mindes Czibor. Byrackor…  ”Så uttrycker sig bara den som ersatt bildning och kultur med brutalitet och dumhet.”

 Att han själv, lagkamraterna och alla andra ungerska idrottsmän tvingades representera en omänsklig regim under det som skulle varit den bästa perioden i deras liv, kunde den legendariske yttern och mittfältaren aldrig acceptera.

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *